Mod!
Jag har bestämt mig för att utveckla några av mina egenskaper. Och börja med modet. Jag tappade det någonstans på vägen. Jag vet inte riktigt när. Det skedde nog gradvis utan att jag lade märke till det. Och så glömde jag bort hur viktigt det är och saknade det aldrig igen.
Eller, det är inte sant! Nu har min själ sagt ifrån. Den saknade modet och lierade sig med min kropp för att säga till mig att det fick vara nog. Det blev en kraschlandning. Pang bom! Batteriet dött! All logik utflugen! Minneskapacitet som en guldfisk!
Jag var arg och besviken på att jag inte längre var herre över kropp och själ. Det kändes som om de hade gjort myteri och sedan gått åt var sitt håll. Kvar fanns jag. Men vem var jag nu och varför fungerade jag inte längre? Varför klarade jag inte att gå över tröskeln ut ur mitt eget hus? Varför brast jag i tårar av en telefonsignal? Vad var det för osynlig hand som tog strypgrep på mig? Och hur skulle jag kunna hantera mitt dåliga samvete mot mina kollegor mitt i all inre kaos?
Så vad tog jag mig till i all min maktlöshet? Jo, jag tänkte att klarar jag inget annat kan jag ju alltid bli en föredömlig patient och slå rekord i tillfrisknande. Så jag lyckades ta mig till bibliotektet för att länsa hyllan om utbrändhet och ångest. Svaret på hur jag ska bli frisk måste ju finnas där. Och kbt! Det ska vara bra. Och träna! Läkaren sa ju att man inte kan ha ångest och vara anfådd samtidigt. Det var som att delta i en dans mellan logik och verklighet där jag förde men hela tiden var den som fick gå baklänges. Av historien lär man sig att man ingenting lär sig av historien...
Till slut insåg jag att jag inte alls hade varvat ner, bara bytt ett jagande mot ett annat. Jag förstod att jag måste lära mig att balansera lite bättre genom tillvaron. Det fungerar bättre nu, även om tålamodet står i farstun och stampar. Jag lever i nuet och försöker lägga tankarna på hur det ska bli sen åt sidan. Ett steg i taget. Det där med att krypa innan man går. Men att försöka hålla balansen kan också innebära att fegheten tar över. Har jag hittat balansen känns det bra att få stå där och vila. Det är tryggt att inte utmana mig alls eller i varje fall inte för mycket.
Men att välja den vägen är att acceptera ett kringskuret liv där jag förblir folkskygg, orkeslös, minnesslö och där ångesten alltid kommer att kräla i bröstet och lägga sin fasta hand om min strupe.
Det vill jag inte! Jag vill ju framåt, jag vill få tillbaka modet och orken att göra allt det där jag drömde om en gång. Så vad ska jag göra? Jag klarar inte av allt i vardagen än, än mindre att utföra något arbete som förtjänar en lön. Jag vet att jag inte får ha för bråttom, men jag vill inte stå och stampa. Att umgås med folk tar enormt på mina krafter, men samtidigt blir jag lappsjuk. Jag kommer till nya insikter ibland men minnet sviker mig och jag glömmer dem lika fort.
Så jag utmanar mig själv men ser till att det finns tid för återhämtning. Jag försöker lära mig att meditera och har hittat en kurs som jag kan gå till hösten. Jag njuter av att få spendera tid med mina barn, spela spel med dem, prata med min man om nya saker. Jag har insett att jag inte kan lösa framtidsfrågorna nu utan tränar på att leva i nuet. Men jag vet samtidigt att jag måste ha ett litet öga på framtiden. Och jag läser. Det var så jag lärde mig att Benjamin Franklin hade en metod för att växa som människa. Han valde ut vissa egenskaper han ville förbättra, skrev ner dem och ägnade de kommande månaderna på att utveckla just dem. Det tyckte jag lät bra. Jag valde mod!
Mod! Mod att göra det jag själv vill och hitta tillbaka till det jag brinner för. Mod att inte bara göra det som jag tror andra förväntar sig av mig. Mod att gå min egen väg, inte nån annans. Mod att våga satsa allt på något jag vill och stå för det oavsett hur det går. Mod att berätta för andra vem jag är och vad jag vill. Mod att ge mig ut i omvärlden steg för steg - genom att börja blogga.
I de böcker jag plöjde för att lära mig hur jag skulle bli frisk fann jag beskrivningar på varför människor blev utbrända och att de nu är friska igen. I tidningarna läser jag succéhistorier om människor som blir utbrända, byter bransch och blir rika och berömda. Men jag har inte hittat ett enda ord om hur det var där emellan. Det finns inga berättelser om tiden mellan kraschen och återerövrandet av världen. Hur jag ska göra för att få kroppen och själen att återförenas. Jag förstår att det finns tusen sätt att ta sig framåt. Och jag har förstått på människor i min närhet att det är svårt att minnas hur det egentligen var. Därför har jag tagit mod till mig att blogga om min väg framåt. Inte vägen tillbaka, jag vill aldrig tillbaka!
Detta är mina tankar och min historia.
Välkommen till min värld!
Eller, det är inte sant! Nu har min själ sagt ifrån. Den saknade modet och lierade sig med min kropp för att säga till mig att det fick vara nog. Det blev en kraschlandning. Pang bom! Batteriet dött! All logik utflugen! Minneskapacitet som en guldfisk!
Jag var arg och besviken på att jag inte längre var herre över kropp och själ. Det kändes som om de hade gjort myteri och sedan gått åt var sitt håll. Kvar fanns jag. Men vem var jag nu och varför fungerade jag inte längre? Varför klarade jag inte att gå över tröskeln ut ur mitt eget hus? Varför brast jag i tårar av en telefonsignal? Vad var det för osynlig hand som tog strypgrep på mig? Och hur skulle jag kunna hantera mitt dåliga samvete mot mina kollegor mitt i all inre kaos?
Så vad tog jag mig till i all min maktlöshet? Jo, jag tänkte att klarar jag inget annat kan jag ju alltid bli en föredömlig patient och slå rekord i tillfrisknande. Så jag lyckades ta mig till bibliotektet för att länsa hyllan om utbrändhet och ångest. Svaret på hur jag ska bli frisk måste ju finnas där. Och kbt! Det ska vara bra. Och träna! Läkaren sa ju att man inte kan ha ångest och vara anfådd samtidigt. Det var som att delta i en dans mellan logik och verklighet där jag förde men hela tiden var den som fick gå baklänges. Av historien lär man sig att man ingenting lär sig av historien...
Till slut insåg jag att jag inte alls hade varvat ner, bara bytt ett jagande mot ett annat. Jag förstod att jag måste lära mig att balansera lite bättre genom tillvaron. Det fungerar bättre nu, även om tålamodet står i farstun och stampar. Jag lever i nuet och försöker lägga tankarna på hur det ska bli sen åt sidan. Ett steg i taget. Det där med att krypa innan man går. Men att försöka hålla balansen kan också innebära att fegheten tar över. Har jag hittat balansen känns det bra att få stå där och vila. Det är tryggt att inte utmana mig alls eller i varje fall inte för mycket.
Men att välja den vägen är att acceptera ett kringskuret liv där jag förblir folkskygg, orkeslös, minnesslö och där ångesten alltid kommer att kräla i bröstet och lägga sin fasta hand om min strupe.
Det vill jag inte! Jag vill ju framåt, jag vill få tillbaka modet och orken att göra allt det där jag drömde om en gång. Så vad ska jag göra? Jag klarar inte av allt i vardagen än, än mindre att utföra något arbete som förtjänar en lön. Jag vet att jag inte får ha för bråttom, men jag vill inte stå och stampa. Att umgås med folk tar enormt på mina krafter, men samtidigt blir jag lappsjuk. Jag kommer till nya insikter ibland men minnet sviker mig och jag glömmer dem lika fort.
Så jag utmanar mig själv men ser till att det finns tid för återhämtning. Jag försöker lära mig att meditera och har hittat en kurs som jag kan gå till hösten. Jag njuter av att få spendera tid med mina barn, spela spel med dem, prata med min man om nya saker. Jag har insett att jag inte kan lösa framtidsfrågorna nu utan tränar på att leva i nuet. Men jag vet samtidigt att jag måste ha ett litet öga på framtiden. Och jag läser. Det var så jag lärde mig att Benjamin Franklin hade en metod för att växa som människa. Han valde ut vissa egenskaper han ville förbättra, skrev ner dem och ägnade de kommande månaderna på att utveckla just dem. Det tyckte jag lät bra. Jag valde mod!
Mod! Mod att göra det jag själv vill och hitta tillbaka till det jag brinner för. Mod att inte bara göra det som jag tror andra förväntar sig av mig. Mod att gå min egen väg, inte nån annans. Mod att våga satsa allt på något jag vill och stå för det oavsett hur det går. Mod att berätta för andra vem jag är och vad jag vill. Mod att ge mig ut i omvärlden steg för steg - genom att börja blogga.
I de böcker jag plöjde för att lära mig hur jag skulle bli frisk fann jag beskrivningar på varför människor blev utbrända och att de nu är friska igen. I tidningarna läser jag succéhistorier om människor som blir utbrända, byter bransch och blir rika och berömda. Men jag har inte hittat ett enda ord om hur det var där emellan. Det finns inga berättelser om tiden mellan kraschen och återerövrandet av världen. Hur jag ska göra för att få kroppen och själen att återförenas. Jag förstår att det finns tusen sätt att ta sig framåt. Och jag har förstått på människor i min närhet att det är svårt att minnas hur det egentligen var. Därför har jag tagit mod till mig att blogga om min väg framåt. Inte vägen tillbaka, jag vill aldrig tillbaka!
Detta är mina tankar och min historia.
Välkommen till min värld!
Välkommen till min nya blogg!
Dags för mig att försöka mig på bloggvärlden. Ett lite längre inlägg kommer så snart jag förstår mig på tekniken :D
