Sensommarblues
Så är semestern slut och skolan har ringt in för hösten. De flesta återvänder till sin vardag och sina vanliga rutiner. Många påstår att de tycker det är skönt när allt återgår till det normala på jobbet och i skolan och de kommer in i vardagsrutinerna igen. Oförskräckt hoppar de in i ekorrhjulet som ska snurra dem hela vägen fram till nästa semester, nästa sommar. Så långt bort.
Jag kan inte minnas ett enda semesterslut då jag längtat tillbaka till vardagsrutinerna. Det ligger nog inte för mig. För mig är varje skolavslutning början på en underbar tid då vi i familjen kan göra som vi vill. Vi behöver inte fundera över gjorda eller ogjorda läxor, packade gympapåsar, passning av träningstider, matchdagar, jobbresor, övertid, planering, planering, planering. Sommar är frihet och kvalitetstid med familjen.
Och varje år när skolan börjar känns det som om jag måste krympa ihop igen och stoppa tillbaka mig själv i formen för att få plats i det lilla ekorrhjulet igen. Som en deg som svällt över sin breddar och som jag måste banka luften ur för att få in i formen igen.
Det bästa jag vet är när möjligheterna ligger öppna och jag inte vet exakt vad som väntar mig nästa dag, nästa vecka, nästa månad. När jag blev sjukskriven i våras hade jag teoretiskt sett alla möjligheter att göra varje dag unik. Men jag inte hade kraften att kunna ta tillvara på möjligheterna. Varför skulle jag annars behöva vara sjukskriven? Det enda jag fokuserade på var att inte låta världen krympa för mycket och på hur det skulle gå nästa gång jag skulle träffa läkaren. Om jag skulle bli tvingad tillbaka till jobbet fast jag inte var redo. Skräcken inför sjukförsäkringssystemets beryktade brister förlamade mig.
Men under sommaren har jag känt mig fri. Slutet på sjukskrivningen har legat så långt framför mig att jag inte har behövt oroa mig för hur det ska bli sen. Och skräcken har släppt. Jag har en klok handläggare som ser klarare på saken är jag själv gör många gånger. Jag har fått umgås med mina barn och min man och kunnat känna mig som en i semestermängden istället för en sjukskriven stackare som går hemma. Dessutom är tempot lite lägre för alla på semestern så jag har hängt med ganska bra i svängarna.
Men nu är allt som vanligt igen. Solen lyser svagare och det blir kallare och gråare. Jag känner mig lämnad ensam i ett semesterparadis som har stängt för säsongen och där bara ekot från barnens glada skratt och sommarens roliga händelser påminner om det som varit. Öde och trist. De utflykter som vi inte hann med i somras känns inte längre lockande att göra på egen hand. Tillbaka till rutinerna igen. Fast denna gången står jag utanför. Slutet på sjukskrivningen kommer närmare och jag kan inte sluta tänka på det som händer på andra sidan.
Jag hade ju på känn att jag skulle tycka att livet skulle blekna lite i augusti. Och att jag skulle känna mig kvarlämnad när alla går tillbaka till sitt. Det var ju därför jag redan i somras började fundera på att göra en resa efter skolstarten. Vilken tur att jag gjorde slag i saken! Och vilken tur att de högre makterna också tyckte det var en bra idé.
Om precis en vecka äter jag min första middag i Atens gamla kvarter. Där solen lyser varmare, färgerna är starkare och jag kan förlänga känslan av att bara vara en i mängden av semesterfirare på väg upp mot Akropolisklippan.
Jag tror jag skjuter fram min sensommarblues lite grann och berömmer mig själv för min självinsikt.
Jag kan inte minnas ett enda semesterslut då jag längtat tillbaka till vardagsrutinerna. Det ligger nog inte för mig. För mig är varje skolavslutning början på en underbar tid då vi i familjen kan göra som vi vill. Vi behöver inte fundera över gjorda eller ogjorda läxor, packade gympapåsar, passning av träningstider, matchdagar, jobbresor, övertid, planering, planering, planering. Sommar är frihet och kvalitetstid med familjen.
Och varje år när skolan börjar känns det som om jag måste krympa ihop igen och stoppa tillbaka mig själv i formen för att få plats i det lilla ekorrhjulet igen. Som en deg som svällt över sin breddar och som jag måste banka luften ur för att få in i formen igen.
Det bästa jag vet är när möjligheterna ligger öppna och jag inte vet exakt vad som väntar mig nästa dag, nästa vecka, nästa månad. När jag blev sjukskriven i våras hade jag teoretiskt sett alla möjligheter att göra varje dag unik. Men jag inte hade kraften att kunna ta tillvara på möjligheterna. Varför skulle jag annars behöva vara sjukskriven? Det enda jag fokuserade på var att inte låta världen krympa för mycket och på hur det skulle gå nästa gång jag skulle träffa läkaren. Om jag skulle bli tvingad tillbaka till jobbet fast jag inte var redo. Skräcken inför sjukförsäkringssystemets beryktade brister förlamade mig.
Men under sommaren har jag känt mig fri. Slutet på sjukskrivningen har legat så långt framför mig att jag inte har behövt oroa mig för hur det ska bli sen. Och skräcken har släppt. Jag har en klok handläggare som ser klarare på saken är jag själv gör många gånger. Jag har fått umgås med mina barn och min man och kunnat känna mig som en i semestermängden istället för en sjukskriven stackare som går hemma. Dessutom är tempot lite lägre för alla på semestern så jag har hängt med ganska bra i svängarna.
Men nu är allt som vanligt igen. Solen lyser svagare och det blir kallare och gråare. Jag känner mig lämnad ensam i ett semesterparadis som har stängt för säsongen och där bara ekot från barnens glada skratt och sommarens roliga händelser påminner om det som varit. Öde och trist. De utflykter som vi inte hann med i somras känns inte längre lockande att göra på egen hand. Tillbaka till rutinerna igen. Fast denna gången står jag utanför. Slutet på sjukskrivningen kommer närmare och jag kan inte sluta tänka på det som händer på andra sidan.
Jag hade ju på känn att jag skulle tycka att livet skulle blekna lite i augusti. Och att jag skulle känna mig kvarlämnad när alla går tillbaka till sitt. Det var ju därför jag redan i somras började fundera på att göra en resa efter skolstarten. Vilken tur att jag gjorde slag i saken! Och vilken tur att de högre makterna också tyckte det var en bra idé.
Om precis en vecka äter jag min första middag i Atens gamla kvarter. Där solen lyser varmare, färgerna är starkare och jag kan förlänga känslan av att bara vara en i mängden av semesterfirare på väg upp mot Akropolisklippan.
Jag tror jag skjuter fram min sensommarblues lite grann och berömmer mig själv för min självinsikt.
Kommentarer
Postat av: PK
Så sant så..jag vet precis hur du känner dig, jag lovar! Men är otroligt glad att du åker iväg själv till Grekland, och att jag fick se dig igen efter alla dessa månader av oro!! Hoppas du får en underbar vecka i åsnornas paradis!!
Kram, P
Trackback
