aurora dea

Hur är man en bra vän? Vad krävs för att någon ska leva upp till de förväntningar som finns på en vänskap? Och vilka förväntningar är egentligen rimliga? Om en vän har det svårt, kan hon då kräva att andra ska ställa upp mangrant? Helt osjälviskt? Och hur ska en vän i så fall ställa upp? Genom att höra av sig och inte ge upp förrän hon får kontakt? Eller vänta och låta vännen vara tills hon själv orkar att ta kontakt?

Det finns ett talesätt om att nöden prövar vännen. Och många säger att när de har haft det svårt så har de lärt sig vilka som är deras riktiga vänner.

Jag vet inte hur det är i andra fall. Men i det jag har gått igenom under de senaste månaderna har det det inte varit lätt att vara en bra vän. För hur skulle någon på utsidan kunna veta hur jag ville ha det. Jag har ju gömt mig och undvikit att prata med folk och fått panik när telefonen har ringt. Kan jag sitta i min isolering och titta ut och döma andra för vad de har gjort eller inte gjort för mig? Världen kretsar ju inte bara kring mig. Det pågår ett vardagsliv därute som alla måste förhålla sig till.

Jag tror att människor med liknande erfarenheter agerar som de skulle velat att andra gjorde mot dem när de mådde dåligt. Vilket betyder att någon väntar i det tysta och finns där den dag jag tar kontakt. Några hör av sig och säger att de finns där den dagen jag orkar. Ytterligare några hör av sig med jämna mellanrum i förhoppning att jag någon dag ska nappa på deras erbjudande om någon träff eller aktivitet.
Är det då upp till mig att avgöra vem som är en bra vän utifrån hur jag helst skulle vilja att andra ska agera? Det är ju en omöjlighet! Ingen kan läsa mina tankar. Olika sätt kan ju vara bra vid olika tillfällen. Och trots det slitna uttrycket är det faktiskt tanken som räknas.

Jag vet vilka mina vänner är oavsett hur nära eller långt bort de finns just nu. Det jag inte hade förstått var att fler än jag vågat hoppas faktiskt brydde sig om mig. En källa till glädje i sig själv. 
Eftersom ingen kunde veta hur jag ville ha det har nog de flesta gjort det som känts rätt för dem.
Därför ligger alla handlingar nära mitt hjärta. Samtalen som ringts och förblev obesvarade. Jag vet att ni ringde och jag är så glad för att ni hörde av er. 
Alla fina kort, meddelanden och blommor jag har fått. Jag gråter av lycka när ni hör av er.
Och kommentarerna sedan jag började blogga. Underbara!
Alla dessa handlingar är en del av mitt tillfriskande och jag är så tacksam för alla sända tankar, uttalade eller outtalade.
Och jag vet att de finns de som inte kan eller orkar höra av sig, men ofta vet jag eller kan ana orsakerna till det. Och tycker det är helt okej. Jag har ju inte där för någon annan på ett tag heller.

I nöden prövas vännen.
Skulle jag bestämma vilka vänner som är bra eller dåliga baserat på hur jag själv hade velat att mina vänner skulle agera vore jag en idiot.
Och det har jag faktiskt insett att jag inte är.