Navelskåderiterapi
Imorse vaknade jag och kände mig oövervinnlig och inspirerad till stordåd!
Tänk att jag vågade kasta mig ut igår. Och tänk vilka fina kommentarer jag fick. Även om jag visste att ni fanns därute i väntan på att jag ska orka med er så svämmar mitt hjärta över av tacksamhet för att jag fick det bekräftat. Jag är inte bortglömd!
Och med ens kände jag pressen. Pressen som jag är så bra på att lägga på mig själv. Den som har tagit mig dit jag är: Nu måste jag göra detta bra! Nej, jag måste göra det bäst! Vilka inlägg ska jag skriva härnäst? Hur ska jag göra för att ALLA ska tycka det jag skriver är bra och relevant? Blir det inte bra kanske jag ska lägga ner redan nu. Hjärnan gick på högvarv.
Och sen besinnade jag mig.
Det är nu modet ska prövas! Alla dessa tankar är ju en av orsakerna till att jag gör detta. För att jag ska träna på att släppa pressen och bara göra. Att det ibland blir bättre och ibland sämre. Och inse att det inte är hela världen. Att ha modet att göra för görandets skull och inte för resultatet. Jag måste lära mig att släppa taget om bloggsysslan mellan varven så att min hjärna inte ständigt uppfylls av potentiella ämnen och fina formuleringar.
Tanken är att bloggen ska vara en del av mitt tillfriskande, inte en ny fallgrop. Att den ska hjälpa mig att identifiera och bryta gamla mönster och tankesätt. Och nog identifierade jag ett gammalt mönster idag.
Dags att bryta det över en skål glass på altanen!
