Tillsammans är man lite mindre ensam
Jag är inte ensam. Ni, fantastiska människor, hör av er, med era egna erfarenheter, med uppmuntrande ord, med fina komplimanger. Jag är så glad för det. Inte för att ni har egna erfarenheter av att må dåligt, det önskar jag ingen. Men för att ni känner att ni kan och vågar dela med er. Det känns fantastiskt att få vara delaktig i era liv även i motgångar. Och att ni vill vara en del av mitt!
Vi är så bra på att gömma oss bakom våra fasader och bara visa det som är bra i våra liv. Som om det skulle vara farligt om allt inte var perfekt. Perfekt hem, perfekt familj, perfekt arbetsliv. Det är klart att det kan kännas tryggt. Då kan vi fortsätta skryta med våra senaste inköp och resor, våra renoveringsprojekt och prata om de som inte är närvarande. Men vart leder det? Till större lån och längre resor för att imponera ännu mer på varandra? Till osäkerhet om vem vi verkligen kan lita på?
Det kan kännas tryggt att bygga en mur omkring oss. Men vi borde alla se till att ha en vindbrygga vi kan öppna då och då. Det kan kännas svårt, för det kräver mod. Framförallt första gången innan vi vet vem som kommer in eller om det överhuvudtagen kommer nån.
Det krävs också mod för de som finns utanför och som vågar komma in. Mod att korsa gränser, att verkligen lyssna, att våga diskutera utan att döma och mod att inte gömma sig bakom klichéer.
Genom ha vindbryggan öppen då och då blir det svåra lite mindre svårt. Tiden vi ägnar åt att upprätthålla fasaden kan istället läggas på att komma vidare. Genom att dela med oss när saker och ting är svåra lär vi andra att det är okej att inte vara perfekt. Och vi lär oss hur vi själva hur vi kan finnas där för andra när de behöver.
Genom att hålla människor på behörigt avstånd gör vi bara distansen onödigt lång när vi behöver sträcka ut en hand.
Fantastiska Maria! Exakt dessa ord och tankar brottas jag med. Det har tagit stor plats bland mina tankar på sista tiden. Det är så sant och det känns så modigt o skönt att du skriver dem. Tack!
Fördömmande, förutfattade meningar och att tro utan att veta..... Har du inte gått i mina skor genom mitt liv så kan du inte heller säga vem jag är!
Och jag är inte rädd för att gå utanför "ramarna" eller gå mot strömmen. Jag har inte skrivit något kontrakt vid födseln att si och så ska jag göra. Vem har rätt eller fel? Om någon vill ha vita strumpor i sandaler på sommaren så får han det. Bara för att många tycker på ett vis säger det ju inte att det är rätt bara för det.
För egentligen så är det så enkelt att jag följer mitt hjärta och vad jag känner för. Inte för att 8-9st gör något där flera utav dem inte gör det av egen vilja utan bara för att det är enklast och så slipper någon annan undra.
"Bara döda fiskar flyter med strömmen, så det gäller att vara stark för att simma motströms"!
Vi har bara en liten kort stund på denna jord och jag vill inte vakna upp på dödsbädden och känna att jag inte följt min egen vilja och egna hjärta! Att sedan andra inte håller med i allt kan i vissa stunder kanske kännas svårt, men i många fall då jag eller någon annan gör något som flertalet inte gör så är det ofta en avundsjuka hos dem att de inte "vågar" göra det som de egentligen känner.
Du Maria är stark och modig som skriver och vågar lämna ut dig!
Kram
