aurora dea

Jag försöker skriva om de fruktansvärda händelserna i Norge. Att skriva är att samla tankarna. Jag vill helst förmedla budskapet att vi måste se till att de inte dött förgäves. Att vi som är kvar och som upplever detta så starkt inte tillåter att mörka krafter tar över. Men jag är fortfarande kvar i sorgen.

Jag tittar på mina döttrar och tänker att det är ofattbart. Hur kan någon med berått mod släcka livet på ett barn? Eller någon människa alls? Men barn! Oskyldiga barn! Den skräck de måste ha känt. Smärtan av att få livet sönderslitet, att se sina vänner dö. Jag kan inte föreställa mig det.
Och att aldrig mer få se sitt barn i livet, aldrig känna den ljuvliga doften och höra de glada skratten. Ofattbart! 

Det kommer så nära när det sker i vårt grannland. Och när det sker så oväntat. Ingen förvarning. Ett attentat mot landet i form av regeringskansliet är allvarligt. Men att planera att ta sig till ett ungdomsläger och locka barn till sig för att sedan kallblodigt skjuta dem. Det är något så ohyggligt barbariskt över det att det inte går att ta in.

De säger att mannen tillhör främlingsfientliga kretsar. Att han var ensam och tystlåten. Vi har hört det förr. Men det ger inga riktiga ledtrådar till varför. Varför.
Jag är glad att polisen inte sköt honom. Han hade nog räknat med det. Men det hade varit alltför lindrigt.
Jag hoppas att han lever länge. Och att han varje dag i resten av sitt liv får se bilder på och höra berättelser om de underbara människor han berövade livet. 

Och jag hoppas att han får se hur något vackert och starkt föds ur sorgen. En ökad medmänsklighet och tolerans. En motreaktion på det han och fler med honom står för. För vi kan väl inte bara glömma och gå vidare?