aurora dea

Idag har jag varit modig. Jag får inte chansen varje dag att testa mitt mod. Och idag var jag nära att tacka nej till möjligheten. Men så ändrade jag mig. Det är lätt att gå runt och tro att jag är modig för att sedan fega ur när det verkligen gäller.

Jag och G hade kommit överens om att vi skulle höras när han kom tillbaka från semestern och att jag eventuellt skulle komma till jobbet och hälsa på då. Det passar ju bra under semestern när det fortfarande inte är mer än några få tappra själar där.
Så igår gick jag och lade mig med vetskapen om att G skulle höra av sig idag. Och att jag måste ta ställning till om jag skulle åka dit. Behöver jag säga att natten varvades av sömnlöshet och mardrömmar?

När jag vaknade i morse var jag full av undanflykter för att slippa åka dit. Men så när smset från G kom så började jag tveka. Vad var jag rädd för? Inte mina kollegor i varje fall. Vilka skäl hade jag till att inte åka? Goda skäl alltså. Kanske att jag hade haft en dålig natt som lade grunden till en dålig dag.
Sen kom jag att tänka på mitt löfte till mig själv att utveckla mitt mod. Nu hade jag ju chansen. Jag tänkte på ett klokt citat jag läst nån gång om att mod inte är avsaknaden av rädsla utan att övervinna rädslan. Så jag åkte. 

Ju närmare avfarten från motorvägen jag kom desto skakigare blev jag. Nu kröp det inte bara i bröstet utan i hela kroppen och andhämtningen blev mer och mer ansträngd. När jag körde genom orten såg jag flera kollegor på väg någonstans på sin semester. Så svängde jag in på parkeringen och funderade på att sitta kvar i bilen ett tag för att hämta andan. Men nej! Då kommer det bara att bli värre och slutar med att jag åker därifrån. 

På skakiga ben gick jag in genom dörren och direkt till personalcaféet. Folktomt. Puh! 
I rummet innanför caféet träffade jag I och fick den första av många stora kramar för dagen.
Sen kom G ner och vi satte oss i caféet. Det kändes fortfarande skakigt men efter att ha träffat I o G kunde jag åtminstone hålla tårarna tillbaka. 

En efter en kom kollegorna ner för att fika och jag fick äntligen träffa dessa härliga människor igen. Efter ett tag lade sig de värsta skakningarna och andnöden. Det var så roligt att höra vad som hänt med alla sedan sist. Som vanligt när jag är på jobbet är det svårt att gå därifrån. Jag måste jobba på det. Sen.
Just nu är jag bara trött.

Jag är glad att jag vann över mig själv idag. Det känns som om jag blev tusenfalt belönad.
Nästa gång jag åker dit blir det säkert lite lättare. Och det ligger förhoppningsvis inte för långt in i framtiden.
Jag behöver ju öva på modet. Och så finns det så många fler jag vill träffa.