aurora dea

Jag klarar inte att gå till jobbet! Jag! Jag som har gått dit med både hjärnskakning och ryggskott, för att inte tala om förkylningar och lite feber då och då. Jag som har stannat så sent det behövts och trampat extra på gasen i alla uppförbackar. Jag som har så mycket på gång, och folk som förväntar sig att jag ska ordna både det ena och det andra. Jag som bara skulle ta ledigt två dagar för att sen komma igen med nya krafter. Den planen sprack, rejält! Jag har inte varit tillbaka än. 

Jag skäms för mycket. För hur jag svek mina kollegor genom att försvinna. För att det var så mycket som skulle göras och som inte hann bli gjort. För att andra måste göra det jag skulle gjort. Andra som redan har mer än tillräckligt att göra. Jag skäms för att jag är så svag att jag inte klarar mitt arbete längre. För att jag i samma ögonblick jag gick hem skulle bli avslöjad som den bluff jag var. Och jag skäms för att jag inte vill höra talas om jobbet för då skäms jag ännu mer. Hur ska jag någonsin kunna se dem i ögonen igen?

Mitt första besök hos läkaren blir L tvungen att boka. Och när jag kommer in till henne gråter jag bara. Ja, jag tar mig egentligen inte ens fram till receptionen innan tårarna trillar. Vad ska folk tro!?!
Ångesten krälar i bröstet som små äckliga maskar och en osynlig hand håller min hals i ett järngrepp. Min andning är kort och snabbt och jag får inget syre. Paniken lurar. Är det så här det är att ha astma? Att bli strypt? 
Jag är helt uppslukad av ångest och sorg över alla jag har svikit och lämnat i sticket när jag gick hem från jobbet.

Så blir jag långtidssjukskriven. Jag som inte har varit sjukskriven sedan yngsta dottern bestämde sig för att titta ut sex veckor för tidigt. Och det var tretton år sedan. Att inte kunna jobba för att försörja mig. Skamligt!
Att gå på sjukpenning i detta arbetslinjens Sverige där sjuka ses som lata bidragsfuskare. Skamligt!
Och nu är jag en av dem. En latmask!

Jag är förtvivlat rädd för att försäkringskassan inte ska godkänna läkarintyget. Det är ju i slutänden FK som bestämmer. Jag tänker att det blir det slutliga beviset; jag är inte sjuk, jag är bara en lat, arbetsskygg svikare.

När försäkringskassans brev kommer och jag ska fylla i vad det är för fel på mig väller skammen upp igen. Jag inbillar mig nog, jag är inte sjuk. Det är inte klokt jag inte ska kunna arbeta för min inkomst. Jag är nog bara lat.
Vi svenskar som är så nyfikna på vad andra jobbar med. Vad ska jag svara på den frågan? Jag jobbar på att bli frisk? På att skämmas mindre?

Sedan meddelar försäkringskassan att de har begärt komplettering av läkaren. Det är någon ruta som saknar ett kryss. Och jag faller ner i avgrunden igen.  

Jag vet att jag måste gå ut. Men när ångesten låter mig gå ut håller skammen ändå mig inne. För vad ska folk säga om de ser mig på byn? Vad säger de bakom min rygg? Är jag sjukskriven kan jag ju inte vara ute. Är man inte så sjuk att man är sängliggande kan man ju gå till jobbet. Bidragsfuskare! Jag vågar knappt se mig omkring. Vill inte möta någons ögon. Deras frågande blickar. Åh, vad jag är svag! 
 
Att ge sig ut till brevlådan är illa nog. Tänk om grannarna undrar vad jag gör hemma en vardag vid denna tiden. Vad ska de tro, jag ser ju inte sjuk ut. Ja, frisyren är ju inte vacker och blicken är jagad, men det syns ju inte på håll.
Men jag måste ju ut ibland. På läkarbesök, och till kbt i Helsingborg. Tänk om jag träffar någon jag känner. Vad ska de tro?

Med tiden och med min spirande förmåga att hantera den värsta ångesten gick det sakta upp för mig att jag inte behöver skämmas. Att bli sjukskriven innebär ju i mitt fall att jag är på bättringsvägen. Och det är inte skamligt, det är ju bra! Men jag vet att jag inte är ensam om att känna skam för att bli sjuk. 

I efterhand har jag funderat på mina reaktioner.
Varför tänkte jag så om mig själv?
Brukar jag fundera på om den jag möter på byn har "rätt" att vara där? Aldrig!
Om jag ser någon som är ute och går, tänker jag att den borde vara hemma och vila? Knappast!
Tycker jag att sjukskrivna människor är lata bidragsfuskare? Absolut inte!
Är en människa mindre värd i mina ögon om hon är sjuk eller arbetslös? Självklart inte!
Varför skulle då andra då tänka så om mig? 
Och varför gjorde jag det själv? 

Det är nog inte för att min kollegor känner sig svikna som de har överröst mig med vackra blommor, fina kort och omtänksamma meddelanden. Det kanske faktiskt är så att de saknar människan Maria.

Jag ställde mig själv vid skampålen. Och sen insåg jag till min stora lättnad att den aldrig funnits.