Andas!
I mars vinterbadade jag. Det var nar jag steg ner i den kalla issorjan som den kom forsta gangen. Angesten. Sen har den inte lamnat mig i fred langa stunder. Och bada har det inte varit tal om. Vattnet tar andan ifran mig. Det tapper till i halsen som om det laggs ett lock hogst upp och sedan stanger nasan igen syreforsorjningen. Hjartat bankar.
Detsamma hander nar jag blir tappt i nasan. Panikkanslan breder ut sig i kroppen och jag borjar hyperventilera. Darfor ar jag mer eller mindre beroende av nasspray. Jag lyckades sluta ett tag i somras. Men da slog forkylningen till.
Jag kan trana sa lange det jag gor inte okar pulsen for mycket. Gymet gar an en stund men jogga har det inte varit tal om. Det ar som om kroppen stanger av for att den behover den modosamt ihopsamlade energin till nagot battre.
Hemma vet jag aldrig vad energin kan behovas till. Jag kanske stotter pa ovantat manga jag kanner pa mataffaren. Eller sa ringer nagon jag kanner som jag pratar en bra stund med. Jag kanske maste gora nagra arenden som jag inte forutsett. Och da ar det klart att kroppen vill ha en energireserv.
Men har ar det lugnt. Jag kan planera min dag som jag vill utan att vardagen tranger sig pa. Missforsta mig inte. Jag tycker det ar roligt nar oforutsedda saker hander. Men Hydras lugn ger mig mojlighet att testa nagra av mina granser lite.
Sa jag ska gradvis forsoka vanja mig av med nasspray. Ska man tro pa reklamen haller ju saltet i havsluften luftvagarna fria. Utmaningen blir lite storre i Hydras varme som lagger sig som ett tryck over brostet framat eftermiddagen.
Och jag ska bada varje dag. Det maste vara bra att borja med havsbad i Grekland. Forsiktigt ska jag stiga ner i det kristallklara vattnet. Lite senare tanker jag oka nedstigningstakten tills jag bara kan hoppa i. Innan jag aker hem hoppas jag kunna dyka i utan problem. Sen far jag val fortsatta trana hemma i simhallen for att nagon gang pa varvintern testa om jag kan vinterbada igen. Jag vill ju inte att den dorren ska vara stangd i all evighet.
Sen var det det dar med att oka pulsen. Att ga i bergen ar en fin utmaning. Jag far borja med langa vandringar over on. Och nar jag marker att jag orkar och att jag inte maste sova resten av dagen efter mina utflykter kanske jag vagar forsoka jogga lite langs kustpromenaden. Men det far bli tidigt pa morgonen nar solen lyser mildare och ingen utom sopbilen och katterna foljer mina steg.
Det kan lata simpelt men for mig blir det en utmaning. Landstigningen i trafikkaosets Pireus kommer att bli ett tufft forsta test pa hur langt jag har hunnit flytta fram mina granser pa nio dagar.
Hur snart kan jag ater bli herre over min egen andning?
