aurora dea

Tre somnlosa natter pa rad ar kanske inte helt ratt forutsattningar for att bestiga ons hogsta berg, Eros. Men nu vill jag inte vanta langre. Jag har hallit mig i och runt stan i tva dagar i tron att jag skulle hitta kraften igen och sedan kanske fa sova i varje fall nagra timmar kommande natt. Men nu ger jag upp. Det far bara eller brista. Jag maste forsoka ta mig upp till toppen.   

Redan efter nagra hundra meter borjar det ta emot. Jag flasar och kroppen kanns matt. Men jag kan ju inte ge upp an. Sa ut ur stan bar det. Uppfor, uppfor. Langs stenbelagda serpentinvagar omsom i stekande sol omsom i skugga. Efter trettio minuter ar det stopp. Jag orkar inte langre. Jag satter mig ner pa en sten och dricker lite vatten. Hjalper inte. Ater en solmogen persika. Inget hander. Reser mig och gar femtio meter till. Helt slut. Lagger mig pa en uppmurad stenbank med vattenflaskan bredvid mig och sluter ogonen. Tanker att jag inte vill vanda tillbaka nu bara for att forsoka igen en annan dag. Men hur ska jag ta mig upp? Den langsta, brantaste och soligaste biten aterstar. Jag suckar uppgivet.

Sa hor jag ljud fran tassar som springer. Vips ar min vattenflaska borta. Jag reser mig haftigt upp och ser mig omkring. Dar star en hund med vattenflaskan i munnen och viftar glatt pa svansen. Ner for berget kommer hundens agare pa sin asna. I min livliga fantasi associerar jag den direkt med hunden Paulo Coelho motte pa vagen mot Santiago de Compostela. Vad betyder det har? Forsoker den locka mig att ge upp genom att ta vattnet jag behover for att klara mig hela vagen? Forsoker den fa mig pa fotter for att jag forma mig att fortsatta?
Agaren ler och fragar om jag ar pa vag till stan eller klostret som ligger en bit ovanfor oss. Jag skakar pa huvudet och sager Eros. Han klappar mig pa axeln och sager nagot jag inte forstar. Men det later uppmuntrande. Sa jag plockar upp min andra vattenflaska och gar vidare uppfor, uppfor. Ganska snabbt kanner jag hur kraften atervander. Vinden borjar flakta lite och snart har jag hunnit sa hogt upp att den vidunderliga utsikten far mig att glomma alla tankar pa att vanda om. Jag tanker att jag klarade av den forsta utmaningen, att inte lata nagon annan bestamma mitt vagval. Att inte boja mig for lockelser.

Vandringarna i Hydras berg innebar att jag maste ha en ungefarlig kansla for vart jag vill komma, Det finns inga tydliga ledmarkeringar, de som finns ar fa och opalitliga. Dessutom vet man inte riktigt vart de visar vagen. Sa jag maste vara uppmarksam pa sma tecken pa marken for att avgora var det finns en framkomlig vag. Samtidigt maste jag hoja blicken for att hitta delmal sa jag inte forlorar slutmalet ur sikte. Men jag far inte heller glomma att stanna upp da och da for att vila, beundra utsikten, titta bakat och njuta av det jag astadkommit hittills.
Ibland tyder tecknen i naturen pa att jag ska ta en vissa vag men efter ett tag inser jag att den ar en atervandsgrand eller leder bort fran malet. Da ar det inte lont att grama mig, utan att tacka for den extra motionen och erfarenheten, vanda tillbaka och borja om lite langre ner pa berget. Forhoppningsvis har jag blivit lite klokare och kan hitta en battre vag framat. Ibland hittar jag en stig som ser val anvand ut. Da ar det latt att bli blind och folja den for att det ar enkelt och ofta gar fortare. Langt senare upptacker jag att det inte ar ratt stig. Ja, ratt for nagon annan kanske, men det tar inte mig dit jag vill.    
Stigar och vagar gar ofta mellan saker, som stenar eller buskar. Forsiktigt ska jag kryssa mellan vassa stenar, taggiga buskar och da och da lite asnespillning. Det tar energi. Att daremot hoppa som en bergsget fran sten till sten hogt over buskarnas taggar ar mycket roligare. Det ger energi och gor att vagen mot bergets topp blir mycket roligare. Tank att det finns saker som man kan lagga mycket energi pa men som anda ger annu mer energi tillbaka och samtidigt ett leende pa lapparna innan man ens nat malet.

Pa toppen av berget far jag annu fler beloningar. Jag far en fantastisk utsikt i 360 grader. Det blaser och jag lagger den lilla stenen jag burit med mig till toppen hogst upp pa en stenstapel. Ett minne over att jag har varit dar och klarat min utmaning. Ingen annan kommer att veta att det ar min sten och det ar helt okej. Jag vet. Och jag ar nojd.

Pa vagen ner valjer jag en brantare och mer otillganglig vag. Det ar ju sa roligt att klattra och hoppa. Och jag har ju en san kraft! Jag tanker pa att jag bestod hundens test och tog annu ett steg pa min egen vag. Och sa tanker jag att hela livet ar som att bestiga berg. Ett steg i taget.