aurora dea

Min ångest sitter som en bubbla i bröstet. Eller, ibland är det en bubbla som skimrar i blått och då är det ganska bra. Men ibland är bubblan stor och tung som om den är fylld av något slemmigt och äckligt. Då skiftar den i svart och gult. Men den finns alltid där i bröstet. Ibland lite mindre och ibland större. Jag har lärt mig att betrakta den där bubblan och få den att minska, lätta och skifta färg. Jag blir bättre och bättre på det. 
Min resa var ett test på hur bra jag blivit på det. Jag visste ju att ankomsten till storstan skulle bli jobbig men det gick över förväntan. Jag höll mig mest i områden med sevärdheter och de ligger oftast i trafikfria och parkliknande områden. De värsta turisthorderna gick att undvika. Bubblan vaknade till liv och ändrade färg och form men mörknade inte mer än till blåviolett. Tanken på att stöket var tillfälligt och att jag snart skulle få åka till min ö hjälpte säkert till.
Direkt vid landstigningen på ön märktes skillnaden. Livet bromsade in och antog ett lugnt och behagligt tempo. Borta var den larmande trafiken, smutsen och den krisdrabbade storstadens alla utslagna människor som bokstavligt talat låg i rännstenen. Borta var tavernornas inkastare och gatuförsäljarnas påträngande sätt. Här brådskade inget. Jag vaknade av kyrkklockan och gav mig ut på vandring i bergen innan dagen blev för varm. Flera timmar långa vandringar. På eftermiddagarna belönade jag mig med sol, salta bad och bra böcker. Jag satt i solnedgången och lyssnade på vattnets kluckande och njöt av lugnet, värmen och den stilla brisen från havet. När mörkret lagt sig gick jag villovägar i de vindlande gränderna. Jag kände att hela jag befann mig i en bubbla, en vacker rosa bubbla. Jag betraktade vardagslivet som pågick runt omkring mig. Även vardagen för öborna verkade gå i ett helt annat tempo än hemma i kylan. Det kändes inte riktigt som om det var verkligt. Avslappnat. Som om jag var på Disneyland eller i en film och att det någonstans i kulisserna måste finnas någon som rusar och stressar genom livet för att hinna med precis som alla gör hemma. Jag gillade min rosa bubbla. När man är i en sån bubbla är det lätt att göra upp framtidsplaner och att känna sig oövervinnlig. Tänk om man kunde leva hela livet i en sån bubbla. 
Men så småningom kallade verkligheten tillbaka mig. Jag var tvungen att lämna min fjäderlätta rosa bubbla och förbereda mig på kontrasten jag skulle mötas av när jag väl kom tillbaka till fastlandet och storstan. Plopp, sa bubblan så fort jag lämnade ön i den lilla men otroligt högljudda båten som trafikerade sträckan efter högsäsongen. Och när jag kom i land var jag oåterkalleligt tillbaka i den bista verkligheten. Trafik, trafik, trafik. Folk som springer för att hinna med, vadå? Stekhett, 36 grader och inte en vindpust. Soptunnorna stinker. Överfulla tunnelbanevagnar. Hur ska jag lyckas komma ut med min stora väska på rätt station? Ut i hettan igen. Gatuförsäljare som kastar sig över mig. Och står i vägen med alla sina fejkmärkesväskor så att jag inte kommer fram. Andas! Fort, fort! Ta mig över korsningen. Leta mig fram till hotellet. Ett vänligt ansikte. Rumsnyckel. Säng.
Två timmar senare vaknar jag. Skakar. Hjärtat bankar hårt. Vad är det som händer? Sakta går det upp för mig att jag inte längre har någon bubbla i bröstet. Inte i någon färg. Den växte så fort och blev så stor att den brast. En explosion som spred giftet i hela kroppen. Jag har inte ätit sen frukost och är vrålhungrig. Men då måste jag gå ut. Jag kan ju inte sitta på hotellrummet i nästan två dagar och jag inser att det är lika bra att anta utmaningen. Det får bli den första lite lugnare tavernan jag hittar. Jag skakar så mycket att jag inte kan föra maten till munnen. Jag känner mig som Muhammed Ali när han tände OS-elden. Tittar alla på mig nu? Till slut har jag lyckats äta mig mätt och kan gå därifrån. Jag tvingar mig till att gå en runda på gågatan. Sakta, sakta. Andas, andas. Titta mig omkring. Se inåt för att se hur jag reagerar. Upprepa. Jag börjar vänja mig. Man kan vänja sig vid allt. Återstoden av tiden går jag i de få parker jag hittar för att sedan gå tillbaka till hotellet för en vilostund. Efter denna pärs är flygresan hem ungefär lika ansträngande som ett vilohem.
Jag är fortfarande skakig och jobbar med min återhämtning. Och jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha tillbaka min bubbla. Men när den sitter i bröstet vet jag åtminstone var jag har den. Och den börjar faktiskt forma sig igen. Men kanske, kanske har den tappat en del av sin kraft nu. Min rosa bubbla känns som en avlägsen dröm. Var jag verkligen där? Och lärde jag mig något? Ja, säkert en hel del. Bland annat att det är svårt att göra upp framtidsplaner i eller i närheten av olika former av bubblor. Bra eller dåliga. I övrigt får jag nog fundera ett tag till på det här. 
Under tiden tänker jag i slitna klyschor. Det som inte dödar, härdar.