Sensommarblues
Jag kan inte minnas ett enda semesterslut då jag längtat tillbaka till vardagsrutinerna. Det ligger nog inte för mig. För mig är varje skolavslutning början på en underbar tid då vi i familjen kan göra som vi vill. Vi behöver inte fundera över gjorda eller ogjorda läxor, packade gympapåsar, passning av träningstider, matchdagar, jobbresor, övertid, planering, planering, planering. Sommar är frihet och kvalitetstid med familjen.
Och varje år när skolan börjar känns det som om jag måste krympa ihop igen och stoppa tillbaka mig själv i formen för att få plats i det lilla ekorrhjulet igen. Som en deg som svällt över sin breddar och som jag måste banka luften ur för att få in i formen igen.
Det bästa jag vet är när möjligheterna ligger öppna och jag inte vet exakt vad som väntar mig nästa dag, nästa vecka, nästa månad. När jag blev sjukskriven i våras hade jag teoretiskt sett alla möjligheter att göra varje dag unik. Men jag inte hade kraften att kunna ta tillvara på möjligheterna. Varför skulle jag annars behöva vara sjukskriven? Det enda jag fokuserade på var att inte låta världen krympa för mycket och på hur det skulle gå nästa gång jag skulle träffa läkaren. Om jag skulle bli tvingad tillbaka till jobbet fast jag inte var redo. Skräcken inför sjukförsäkringssystemets beryktade brister förlamade mig.
Men under sommaren har jag känt mig fri. Slutet på sjukskrivningen har legat så långt framför mig att jag inte har behövt oroa mig för hur det ska bli sen. Och skräcken har släppt. Jag har en klok handläggare som ser klarare på saken är jag själv gör många gånger. Jag har fått umgås med mina barn och min man och kunnat känna mig som en i semestermängden istället för en sjukskriven stackare som går hemma. Dessutom är tempot lite lägre för alla på semestern så jag har hängt med ganska bra i svängarna.
Men nu är allt som vanligt igen. Solen lyser svagare och det blir kallare och gråare. Jag känner mig lämnad ensam i ett semesterparadis som har stängt för säsongen och där bara ekot från barnens glada skratt och sommarens roliga händelser påminner om det som varit. Öde och trist. De utflykter som vi inte hann med i somras känns inte längre lockande att göra på egen hand. Tillbaka till rutinerna igen. Fast denna gången står jag utanför. Slutet på sjukskrivningen kommer närmare och jag kan inte sluta tänka på det som händer på andra sidan.
Jag hade ju på känn att jag skulle tycka att livet skulle blekna lite i augusti. Och att jag skulle känna mig kvarlämnad när alla går tillbaka till sitt. Det var ju därför jag redan i somras började fundera på att göra en resa efter skolstarten. Vilken tur att jag gjorde slag i saken! Och vilken tur att de högre makterna också tyckte det var en bra idé.
Om precis en vecka äter jag min första middag i Atens gamla kvarter. Där solen lyser varmare, färgerna är starkare och jag kan förlänga känslan av att bara vara en i mängden av semesterfirare på väg upp mot Akropolisklippan.
Jag tror jag skjuter fram min sensommarblues lite grann och berömmer mig själv för min självinsikt.
Vad är en vänskap?
Hur är man en bra vän? Vad krävs för att någon ska leva upp till de förväntningar som finns på en vänskap? Och vilka förväntningar är egentligen rimliga? Om en vän har det svårt, kan hon då kräva att andra ska ställa upp mangrant? Helt osjälviskt? Och hur ska en vän i så fall ställa upp? Genom att höra av sig och inte ge upp förrän hon får kontakt? Eller vänta och låta vännen vara tills hon själv orkar att ta kontakt?
Det finns ett talesätt om att nöden prövar vännen. Och många säger att när de har haft det svårt så har de lärt sig vilka som är deras riktiga vänner.
Jag vet inte hur det är i andra fall. Men i det jag har gått igenom under de senaste månaderna har det det inte varit lätt att vara en bra vän. För hur skulle någon på utsidan kunna veta hur jag ville ha det. Jag har ju gömt mig och undvikit att prata med folk och fått panik när telefonen har ringt. Kan jag sitta i min isolering och titta ut och döma andra för vad de har gjort eller inte gjort för mig? Världen kretsar ju inte bara kring mig. Det pågår ett vardagsliv därute som alla måste förhålla sig till.
Jag tror att människor med liknande erfarenheter agerar som de skulle velat att andra gjorde mot dem när de mådde dåligt. Vilket betyder att någon väntar i det tysta och finns där den dag jag tar kontakt. Några hör av sig och säger att de finns där den dagen jag orkar. Ytterligare några hör av sig med jämna mellanrum i förhoppning att jag någon dag ska nappa på deras erbjudande om någon träff eller aktivitet.
Är det då upp till mig att avgöra vem som är en bra vän utifrån hur jag helst skulle vilja att andra ska agera? Det är ju en omöjlighet! Ingen kan läsa mina tankar. Olika sätt kan ju vara bra vid olika tillfällen. Och trots det slitna uttrycket är det faktiskt tanken som räknas.
Jag vet vilka mina vänner är oavsett hur nära eller långt bort de finns just nu. Det jag inte hade förstått var att fler än jag vågat hoppas faktiskt brydde sig om mig. En källa till glädje i sig själv.
Eftersom ingen kunde veta hur jag ville ha det har nog de flesta gjort det som känts rätt för dem.
Därför ligger alla handlingar nära mitt hjärta. Samtalen som ringts och förblev obesvarade. Jag vet att ni ringde och jag är så glad för att ni hörde av er.
Alla fina kort, meddelanden och blommor jag har fått. Jag gråter av lycka när ni hör av er.
Och kommentarerna sedan jag började blogga. Underbara!
Alla dessa handlingar är en del av mitt tillfriskande och jag är så tacksam för alla sända tankar, uttalade eller outtalade.
Och jag vet att de finns de som inte kan eller orkar höra av sig, men ofta vet jag eller kan ana orsakerna till det. Och tycker det är helt okej. Jag har ju inte där för någon annan på ett tag heller.
I nöden prövas vännen.
Skulle jag bestämma vilka vänner som är bra eller dåliga baserat på hur jag själv hade velat att mina vänner skulle agera vore jag en idiot.
Och det har jag faktiskt insett att jag inte är.
Huppegupptäcksfärd i Eslöv
När jag var liten ville jag bli upptäcksresande. Tänk att segla över Stilla havet med Kon-tiki som Thor Heyerdahl. Eller att färdas längs Sidenvägen och umgås med kejsare som Marco Polo. Upptäcka nya kontinenter som James Cook eller kartlägga vita fläckar på kartan som Sven Hedin. Vilka äventyr!
Jag har ett svagt minne av att vi en gång i urtiden, på högstadiet, hade besök av en gammal, gammal man. Vi var samlade i aulan och han satt på en stol på scenen och berättade om sina resor till spännande platser runt om i världen. Jag som drömde om fjärran kontinenter och mystiska platser var helt fascinerade av honom och stannade kvar efteråt för att fråga honom något. Min fråga och hans svar har fallit i glömska för längesen.
Vem var han? Jag minns inte. Under sommaren har jag ägnat mig åt läsning en masse. Många böcker har handlat om upptäcksresor och stora kvinnor och män genom historien. Men jag har inte hittat honom.
Idag råkade jag på min gamla studierektor från högstadiet och passade på att fråga honom om han mindes tillfället. Ja det är klart! Hans Ostelius glömmer jag aldrig svarade han på bredaste möjliga skånska. Det visade sig vara studierektorn som fått nys om att Ostelius hade slagit sig ner i Helsingborg på gamla dar och han hade själv hade kört och hämtat honom inför besöket. Googla pau honom när du kommer him, sa Leif.
Sagt och gjort. Hans Ostelius. Han kallas visst inte upptäckare men väl globetrotter och författare. Och vem kan väl vara det och INTE upptäcka saker på vägen. Han var i varje fall tillräckligt känd för att bli kidnappad av Lasse Holmqvist för att vara med i "Här är ditt liv". Där han fick frågan om han som rest så mycket inte skulle vilja fara till månen.
Svaret blev att det ville han verkligen inte. Därför att på månen är tråkigheten på landsbygden så påfallande att till och med Eslöv ligger i skuggan."
En man reser till och skriver böcker om spännande platser på jorden, blir tillräckligt känd för att få sitta i Lasse Holmqvists blommiga soffa men arvet han lämnar till eftervärlden är begreppet "Eslöv - Sveriges tråkigaste stad".
Det är synd om människorna.
Men tänk ändå att jag har träffat mannen som satte Eslöv på kartan.
I know nothing!
Men uttrycket föddes långt före det att stackars Manuel fick jobb på Fawlty Towers.
I know nothing! Var svaret som skulle ges när medlemmarna i American Republican Party med invandrarfientlig agenda fick frågor om den hemliga delen av organisationen. Medlemmarna fick snabbt öknamnet "knownothings". Ett uttryck som fortfarande används, gärna som skällsord, i amerikansk politik.
Rörelsen startade i New York under 1840-talet då spänningarna ökande mellan protestanter och katoliker. Vid denna tid strömmade fattiga, outbildade lantarbetare in i landet på flykt från katolska Irlands potatispest och svält. Arbetslösheten var stor och våldet och brottsligheten ökade. Det skapade ett missnöje bland amerikanarna som inte ville stå för de ökande sociala kostnaderna. Man var dessutom misstänksamma mot påven och katolikerna som ansågs vara emot frihet och demokrati. Enligt en konspirationsteori planerade påven att ta över styret av landet genom att översvämma det med irländska katolska immigranter och sedan styra genom sina biskopar som var direkt underställda påven.
Rörelsen spreds över landet och sympatisörer till dessa "knownothings" fick framgångar i val på olika nivåer under 1850-talet.
För att undvika att katolikerna påverkade eller tog över det amerikanska samhället hade American Party bland annat följande på sin agenda:
- Långtgående begränsningar för invandring, speciellt från katolska länder
- Valbara ämbeten skulle vara öppna endast för de som var födda i USA, ursprungligen kom ifrån England eller Skottland och var protestanter
- Immigranter skulle få medborgarskap först efter 21 år
- Lärare i allmänna skolor måste vara protestanter
- Daglig bibelläsning i allmänna skolor
- Begränsa försäljningen av alkohol
- Begränsa användningen av andra språk än engelska
American Party agerade i en tid då USA brottades med frågan om slaveriets vara eller icke vara. Frågan delade slutligen partiet i två delar och många medlemmar gick över till det republikanska partiet. Det blev slutet för partiet. Men åsikterna, rädslan för främlingar och konspirationsteorierna lever vidare.
Läs nu det jag skrivit från början en gång till. Men denna gång byter du i tanken ut katoliker mot muslimer, "knownothings" och American Party mot nationalsocialister och sverigedemokrater. USA mot Sverige.
Tänkvärt?
Det finns inget nytt under solen. Påven styr inte USA. Dåtidens irländare är nutidens integrerade amerikaner. USAs övriga befolkning deltar numera gärna i firandet av St Patricks Day.
Världen gick inte under då och kommer inte att göra det nu. Men lite växtvärk och förändringar får vi alltid stå ut med. Nationellt, men framförallt mentalt.
En liten tanke för framtiden:
Om världen kan påverkas så negativt av att några få människor begår onda handlingar, hur skulle då inte världen kunna påverkas om vi med gemensamma krafter gjorde fler goda gärningar?
Serendipity!
Det är ett fantastiskt ord som beskriver hur vi genom tilfälligheter kan upptäcka något bra som vi inte var ute efter. Ofta används det inom vetenskapen. Som när Alexander Flemings bakteriekulturer började mögla och han upptäckte penicillinet. Eller när en glassförsäljare fick slut på tallrikar och med hjälp av sin butiksgranne uppfann glasstruten för att kunna fortsätta sälja sin glass.
Men jag tror att ordet passar lika bra även vid andra, mindre revolutionerande, upptäckter.
Serendipity! Som när jag och en vän för många, många år sedan missade den sista färjan från Pireus och övernattade på en parkbänk vid hamnen genom att sova i skift. Parkbänken mittemot användes på samma sätt av ett israeliskt par på väg hem från sin bröllopsresa i den grekiska övärlden. Under mitt vaktpass blev jag tipsad om en liten karg ö längs Peleponnesos kust. Den var annorlunda för att den låg utanför de största turiststråken och för att den saknade biltrafik. Man kunde vakna på morgonen till ljudet av cikadorna som spelade och en och annan åsna som skriade.
Den enda lilla staden var byggd kring hamnen som en amfiteater med de vackra, låga husen klättrande på backarna längs trånga vindlande gränder.
Runt hamnen låg små butiker och gallerier där öns många konstnärer ställde ut sina verk och mysiga små tavernor där befolkningen samlades för att fira Greklands första OS-guld sedan 1896.
Bakom hamnens krök låg klipporna i vars hårda sten trappor och avsatser hade huggts ut för de badande. För de modiga fanns det möjlighet att klättra upp på krönet på den intillliggande grottan och dyka ner i det klara turkosblå vattnet.
Uppe på höjden med utsikt över staden låg ett utomhusdisco vars kulörta lyktor lyste upp den mörka varma natten.
Behöver jag säga att vi ändrade våra ursprungliga planer och stannade på ön så länge vi har möjlighet?
Jag har alltid drömt om att återvända dit.
Igår när jag missade bussen gick jag in på Pressbyrån för att hitta något att läsa under väntetiden. Mitt bland alla glassiga tidningar om mode, inredning, resor och skvaller fann jag en ganska anonym tidning som jag inte visste att jag saknade förrän igår. Tidskriften Karavan! En litterär tidskrift på resa mellan kulturer. Jag som helst läser böcker av författare från mer exotiska platser fann en riktig guldgruva. Och på sidan 17 fanns en del av en fritt översatt sång av nobelpristagaren Rabindranath Tagore:
När du tvekar förödmjukar du dig själv
Låt dig inte skrämmas av faran
Frigör dig från rädsla
Var stark
Övervinn din tvekan, övervinn dig själv.
Mod! Serendipity!
I flera veckor har jag funderat på att träna min självständighet och mitt mod genom att resa någonstans på egen hand när familjen återvänder till jobb och skola. Men jag har inte kunnat besluta vart, på vilket sätt och om jag verkligen klarar av det.
Men idag bestämde jag mig för att övervinna min tvekan, övervinna mig själv och byta miljö ett litet tag. Nu är resan till Aten bokad, liksom hotellet på ön. Om allt går som det ska, dvs att de högre makterna (FK!) ger mig lov att lämna landet, så ska jag återerövra världen på egen hand i början på september.
Och om jag fortsätter att gå långsamt och ha sinnena öppna för tillfällena som kommer i min väg så vet man aldrig vad jag kommer att upptäcka härnäst.
