Brustna bubblor
Min ångest sitter som en bubbla i bröstet. Eller, ibland är det en bubbla som skimrar i blått och då är det ganska bra. Men ibland är bubblan stor och tung som om den är fylld av något slemmigt och äckligt. Då skiftar den i svart och gult. Men den finns alltid där i bröstet. Ibland lite mindre och ibland större. Jag har lärt mig att betrakta den där bubblan och få den att minska, lätta och skifta färg. Jag blir bättre och bättre på det.
Min resa var ett test på hur bra jag blivit på det. Jag visste ju att ankomsten till storstan skulle bli jobbig men det gick över förväntan. Jag höll mig mest i områden med sevärdheter och de ligger oftast i trafikfria och parkliknande områden. De värsta turisthorderna gick att undvika. Bubblan vaknade till liv och ändrade färg och form men mörknade inte mer än till blåviolett. Tanken på att stöket var tillfälligt och att jag snart skulle få åka till min ö hjälpte säkert till.
Direkt vid landstigningen på ön märktes skillnaden. Livet bromsade in och antog ett lugnt och behagligt tempo. Borta var den larmande trafiken, smutsen och den krisdrabbade storstadens alla utslagna människor som bokstavligt talat låg i rännstenen. Borta var tavernornas inkastare och gatuförsäljarnas påträngande sätt. Här brådskade inget. Jag vaknade av kyrkklockan och gav mig ut på vandring i bergen innan dagen blev för varm. Flera timmar långa vandringar. På eftermiddagarna belönade jag mig med sol, salta bad och bra böcker. Jag satt i solnedgången och lyssnade på vattnets kluckande och njöt av lugnet, värmen och den stilla brisen från havet. När mörkret lagt sig gick jag villovägar i de vindlande gränderna. Jag kände att hela jag befann mig i en bubbla, en vacker rosa bubbla. Jag betraktade vardagslivet som pågick runt omkring mig. Även vardagen för öborna verkade gå i ett helt annat tempo än hemma i kylan. Det kändes inte riktigt som om det var verkligt. Avslappnat. Som om jag var på Disneyland eller i en film och att det någonstans i kulisserna måste finnas någon som rusar och stressar genom livet för att hinna med precis som alla gör hemma. Jag gillade min rosa bubbla. När man är i en sån bubbla är det lätt att göra upp framtidsplaner och att känna sig oövervinnlig. Tänk om man kunde leva hela livet i en sån bubbla.
Men så småningom kallade verkligheten tillbaka mig. Jag var tvungen att lämna min fjäderlätta rosa bubbla och förbereda mig på kontrasten jag skulle mötas av när jag väl kom tillbaka till fastlandet och storstan. Plopp, sa bubblan så fort jag lämnade ön i den lilla men otroligt högljudda båten som trafikerade sträckan efter högsäsongen. Och när jag kom i land var jag oåterkalleligt tillbaka i den bista verkligheten. Trafik, trafik, trafik. Folk som springer för att hinna med, vadå? Stekhett, 36 grader och inte en vindpust. Soptunnorna stinker. Överfulla tunnelbanevagnar. Hur ska jag lyckas komma ut med min stora väska på rätt station? Ut i hettan igen. Gatuförsäljare som kastar sig över mig. Och står i vägen med alla sina fejkmärkesväskor så att jag inte kommer fram. Andas! Fort, fort! Ta mig över korsningen. Leta mig fram till hotellet. Ett vänligt ansikte. Rumsnyckel. Säng.
Två timmar senare vaknar jag. Skakar. Hjärtat bankar hårt. Vad är det som händer? Sakta går det upp för mig att jag inte längre har någon bubbla i bröstet. Inte i någon färg. Den växte så fort och blev så stor att den brast. En explosion som spred giftet i hela kroppen. Jag har inte ätit sen frukost och är vrålhungrig. Men då måste jag gå ut. Jag kan ju inte sitta på hotellrummet i nästan två dagar och jag inser att det är lika bra att anta utmaningen. Det får bli den första lite lugnare tavernan jag hittar. Jag skakar så mycket att jag inte kan föra maten till munnen. Jag känner mig som Muhammed Ali när han tände OS-elden. Tittar alla på mig nu? Till slut har jag lyckats äta mig mätt och kan gå därifrån. Jag tvingar mig till att gå en runda på gågatan. Sakta, sakta. Andas, andas. Titta mig omkring. Se inåt för att se hur jag reagerar. Upprepa. Jag börjar vänja mig. Man kan vänja sig vid allt. Återstoden av tiden går jag i de få parker jag hittar för att sedan gå tillbaka till hotellet för en vilostund. Efter denna pärs är flygresan hem ungefär lika ansträngande som ett vilohem.
Jag är fortfarande skakig och jobbar med min återhämtning. Och jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha tillbaka min bubbla. Men när den sitter i bröstet vet jag åtminstone var jag har den. Och den börjar faktiskt forma sig igen. Men kanske, kanske har den tappat en del av sin kraft nu. Min rosa bubbla känns som en avlägsen dröm. Var jag verkligen där? Och lärde jag mig något? Ja, säkert en hel del. Bland annat att det är svårt att göra upp framtidsplaner i eller i närheten av olika former av bubblor. Bra eller dåliga. I övrigt får jag nog fundera ett tag till på det här.
Under tiden tänker jag i slitna klyschor. Det som inte dödar, härdar.
Att bestiga ett berg
Redan efter nagra hundra meter borjar det ta emot. Jag flasar och kroppen kanns matt. Men jag kan ju inte ge upp an. Sa ut ur stan bar det. Uppfor, uppfor. Langs stenbelagda serpentinvagar omsom i stekande sol omsom i skugga. Efter trettio minuter ar det stopp. Jag orkar inte langre. Jag satter mig ner pa en sten och dricker lite vatten. Hjalper inte. Ater en solmogen persika. Inget hander. Reser mig och gar femtio meter till. Helt slut. Lagger mig pa en uppmurad stenbank med vattenflaskan bredvid mig och sluter ogonen. Tanker att jag inte vill vanda tillbaka nu bara for att forsoka igen en annan dag. Men hur ska jag ta mig upp? Den langsta, brantaste och soligaste biten aterstar. Jag suckar uppgivet.
Sa hor jag ljud fran tassar som springer. Vips ar min vattenflaska borta. Jag reser mig haftigt upp och ser mig omkring. Dar star en hund med vattenflaskan i munnen och viftar glatt pa svansen. Ner for berget kommer hundens agare pa sin asna. I min livliga fantasi associerar jag den direkt med hunden Paulo Coelho motte pa vagen mot Santiago de Compostela. Vad betyder det har? Forsoker den locka mig att ge upp genom att ta vattnet jag behover for att klara mig hela vagen? Forsoker den fa mig pa fotter for att jag forma mig att fortsatta?
Agaren ler och fragar om jag ar pa vag till stan eller klostret som ligger en bit ovanfor oss. Jag skakar pa huvudet och sager Eros. Han klappar mig pa axeln och sager nagot jag inte forstar. Men det later uppmuntrande. Sa jag plockar upp min andra vattenflaska och gar vidare uppfor, uppfor. Ganska snabbt kanner jag hur kraften atervander. Vinden borjar flakta lite och snart har jag hunnit sa hogt upp att den vidunderliga utsikten far mig att glomma alla tankar pa att vanda om. Jag tanker att jag klarade av den forsta utmaningen, att inte lata nagon annan bestamma mitt vagval. Att inte boja mig for lockelser.
Vandringarna i Hydras berg innebar att jag maste ha en ungefarlig kansla for vart jag vill komma, Det finns inga tydliga ledmarkeringar, de som finns ar fa och opalitliga. Dessutom vet man inte riktigt vart de visar vagen. Sa jag maste vara uppmarksam pa sma tecken pa marken for att avgora var det finns en framkomlig vag. Samtidigt maste jag hoja blicken for att hitta delmal sa jag inte forlorar slutmalet ur sikte. Men jag far inte heller glomma att stanna upp da och da for att vila, beundra utsikten, titta bakat och njuta av det jag astadkommit hittills.
Ibland tyder tecknen i naturen pa att jag ska ta en vissa vag men efter ett tag inser jag att den ar en atervandsgrand eller leder bort fran malet. Da ar det inte lont att grama mig, utan att tacka for den extra motionen och erfarenheten, vanda tillbaka och borja om lite langre ner pa berget. Forhoppningsvis har jag blivit lite klokare och kan hitta en battre vag framat. Ibland hittar jag en stig som ser val anvand ut. Da ar det latt att bli blind och folja den for att det ar enkelt och ofta gar fortare. Langt senare upptacker jag att det inte ar ratt stig. Ja, ratt for nagon annan kanske, men det tar inte mig dit jag vill.
Stigar och vagar gar ofta mellan saker, som stenar eller buskar. Forsiktigt ska jag kryssa mellan vassa stenar, taggiga buskar och da och da lite asnespillning. Det tar energi. Att daremot hoppa som en bergsget fran sten till sten hogt over buskarnas taggar ar mycket roligare. Det ger energi och gor att vagen mot bergets topp blir mycket roligare. Tank att det finns saker som man kan lagga mycket energi pa men som anda ger annu mer energi tillbaka och samtidigt ett leende pa lapparna innan man ens nat malet.
Pa toppen av berget far jag annu fler beloningar. Jag far en fantastisk utsikt i 360 grader. Det blaser och jag lagger den lilla stenen jag burit med mig till toppen hogst upp pa en stenstapel. Ett minne over att jag har varit dar och klarat min utmaning. Ingen annan kommer att veta att det ar min sten och det ar helt okej. Jag vet. Och jag ar nojd.
Pa vagen ner valjer jag en brantare och mer otillganglig vag. Det ar ju sa roligt att klattra och hoppa. Och jag har ju en san kraft! Jag tanker pa att jag bestod hundens test och tog annu ett steg pa min egen vag. Och sa tanker jag att hela livet ar som att bestiga berg. Ett steg i taget.
Andas!
I mars vinterbadade jag. Det var nar jag steg ner i den kalla issorjan som den kom forsta gangen. Angesten. Sen har den inte lamnat mig i fred langa stunder. Och bada har det inte varit tal om. Vattnet tar andan ifran mig. Det tapper till i halsen som om det laggs ett lock hogst upp och sedan stanger nasan igen syreforsorjningen. Hjartat bankar.
Detsamma hander nar jag blir tappt i nasan. Panikkanslan breder ut sig i kroppen och jag borjar hyperventilera. Darfor ar jag mer eller mindre beroende av nasspray. Jag lyckades sluta ett tag i somras. Men da slog forkylningen till.
Jag kan trana sa lange det jag gor inte okar pulsen for mycket. Gymet gar an en stund men jogga har det inte varit tal om. Det ar som om kroppen stanger av for att den behover den modosamt ihopsamlade energin till nagot battre.
Hemma vet jag aldrig vad energin kan behovas till. Jag kanske stotter pa ovantat manga jag kanner pa mataffaren. Eller sa ringer nagon jag kanner som jag pratar en bra stund med. Jag kanske maste gora nagra arenden som jag inte forutsett. Och da ar det klart att kroppen vill ha en energireserv.
Men har ar det lugnt. Jag kan planera min dag som jag vill utan att vardagen tranger sig pa. Missforsta mig inte. Jag tycker det ar roligt nar oforutsedda saker hander. Men Hydras lugn ger mig mojlighet att testa nagra av mina granser lite.
Sa jag ska gradvis forsoka vanja mig av med nasspray. Ska man tro pa reklamen haller ju saltet i havsluften luftvagarna fria. Utmaningen blir lite storre i Hydras varme som lagger sig som ett tryck over brostet framat eftermiddagen.
Och jag ska bada varje dag. Det maste vara bra att borja med havsbad i Grekland. Forsiktigt ska jag stiga ner i det kristallklara vattnet. Lite senare tanker jag oka nedstigningstakten tills jag bara kan hoppa i. Innan jag aker hem hoppas jag kunna dyka i utan problem. Sen far jag val fortsatta trana hemma i simhallen for att nagon gang pa varvintern testa om jag kan vinterbada igen. Jag vill ju inte att den dorren ska vara stangd i all evighet.
Sen var det det dar med att oka pulsen. Att ga i bergen ar en fin utmaning. Jag far borja med langa vandringar over on. Och nar jag marker att jag orkar och att jag inte maste sova resten av dagen efter mina utflykter kanske jag vagar forsoka jogga lite langs kustpromenaden. Men det far bli tidigt pa morgonen nar solen lyser mildare och ingen utom sopbilen och katterna foljer mina steg.
Det kan lata simpelt men for mig blir det en utmaning. Landstigningen i trafikkaosets Pireus kommer att bli ett tufft forsta test pa hur langt jag har hunnit flytta fram mina granser pa nio dagar.
Hur snart kan jag ater bli herre over min egen andning?
