Tillsammans är man lite mindre ensam
Jag är inte ensam. Ni, fantastiska människor, hör av er, med era egna erfarenheter, med uppmuntrande ord, med fina komplimanger. Jag är så glad för det. Inte för att ni har egna erfarenheter av att må dåligt, det önskar jag ingen. Men för att ni känner att ni kan och vågar dela med er. Det känns fantastiskt att få vara delaktig i era liv även i motgångar. Och att ni vill vara en del av mitt!
Vi är så bra på att gömma oss bakom våra fasader och bara visa det som är bra i våra liv. Som om det skulle vara farligt om allt inte var perfekt. Perfekt hem, perfekt familj, perfekt arbetsliv. Det är klart att det kan kännas tryggt. Då kan vi fortsätta skryta med våra senaste inköp och resor, våra renoveringsprojekt och prata om de som inte är närvarande. Men vart leder det? Till större lån och längre resor för att imponera ännu mer på varandra? Till osäkerhet om vem vi verkligen kan lita på?
Det kan kännas tryggt att bygga en mur omkring oss. Men vi borde alla se till att ha en vindbrygga vi kan öppna då och då. Det kan kännas svårt, för det kräver mod. Framförallt första gången innan vi vet vem som kommer in eller om det överhuvudtagen kommer nån.
Det krävs också mod för de som finns utanför och som vågar komma in. Mod att korsa gränser, att verkligen lyssna, att våga diskutera utan att döma och mod att inte gömma sig bakom klichéer.
Genom ha vindbryggan öppen då och då blir det svåra lite mindre svårt. Tiden vi ägnar åt att upprätthålla fasaden kan istället läggas på att komma vidare. Genom att dela med oss när saker och ting är svåra lär vi andra att det är okej att inte vara perfekt. Och vi lär oss hur vi själva hur vi kan finnas där för andra när de behöver.
Genom att hålla människor på behörigt avstånd gör vi bara distansen onödigt lång när vi behöver sträcka ut en hand.
Tänk att jag dansar med Andersson!
Lilla jag, lilla jag, med Lasse Andersson!
Idag är det fjorton år sedan jag och L sa ja till varandra. Valet av sång till brudvalsen var givet. Att dansa med Andersson hör inte vanligheterna. Och trots mina höga klackar var jag ganska liten i jämförelse.
Det blev en kväll att minnas. Så rolig att vi bestämde oss för att ha en ny fest fast i mindre skala tio år senare.
Också den minnesvärd. I år firar vi på ett lite mer stillsamt sätt. Men en bröllopsfest vart tionde år är inte fel.
I varje fall inte så länge jag får dansa med Andersson.
Upp till bevis!
Idag har jag varit modig. Jag får inte chansen varje dag att testa mitt mod. Och idag var jag nära att tacka nej till möjligheten. Men så ändrade jag mig. Det är lätt att gå runt och tro att jag är modig för att sedan fega ur när det verkligen gäller.
Jag och G hade kommit överens om att vi skulle höras när han kom tillbaka från semestern och att jag eventuellt skulle komma till jobbet och hälsa på då. Det passar ju bra under semestern när det fortfarande inte är mer än några få tappra själar där.
Så igår gick jag och lade mig med vetskapen om att G skulle höra av sig idag. Och att jag måste ta ställning till om jag skulle åka dit. Behöver jag säga att natten varvades av sömnlöshet och mardrömmar?
När jag vaknade i morse var jag full av undanflykter för att slippa åka dit. Men så när smset från G kom så började jag tveka. Vad var jag rädd för? Inte mina kollegor i varje fall. Vilka skäl hade jag till att inte åka? Goda skäl alltså. Kanske att jag hade haft en dålig natt som lade grunden till en dålig dag.
Sen kom jag att tänka på mitt löfte till mig själv att utveckla mitt mod. Nu hade jag ju chansen. Jag tänkte på ett klokt citat jag läst nån gång om att mod inte är avsaknaden av rädsla utan att övervinna rädslan. Så jag åkte.
Ju närmare avfarten från motorvägen jag kom desto skakigare blev jag. Nu kröp det inte bara i bröstet utan i hela kroppen och andhämtningen blev mer och mer ansträngd. När jag körde genom orten såg jag flera kollegor på väg någonstans på sin semester. Så svängde jag in på parkeringen och funderade på att sitta kvar i bilen ett tag för att hämta andan. Men nej! Då kommer det bara att bli värre och slutar med att jag åker därifrån.
På skakiga ben gick jag in genom dörren och direkt till personalcaféet. Folktomt. Puh!
I rummet innanför caféet träffade jag I och fick den första av många stora kramar för dagen.
Sen kom G ner och vi satte oss i caféet. Det kändes fortfarande skakigt men efter att ha träffat I o G kunde jag åtminstone hålla tårarna tillbaka.
En efter en kom kollegorna ner för att fika och jag fick äntligen träffa dessa härliga människor igen. Efter ett tag lade sig de värsta skakningarna och andnöden. Det var så roligt att höra vad som hänt med alla sedan sist. Som vanligt när jag är på jobbet är det svårt att gå därifrån. Jag måste jobba på det. Sen.
Just nu är jag bara trött.
Jag är glad att jag vann över mig själv idag. Det känns som om jag blev tusenfalt belönad.
Nästa gång jag åker dit blir det säkert lite lättare. Och det ligger förhoppningsvis inte för långt in i framtiden.
Jag behöver ju öva på modet. Och så finns det så många fler jag vill träffa.
Orm i paradiset
Jag försöker skriva om de fruktansvärda händelserna i Norge. Att skriva är att samla tankarna. Jag vill helst förmedla budskapet att vi måste se till att de inte dött förgäves. Att vi som är kvar och som upplever detta så starkt inte tillåter att mörka krafter tar över. Men jag är fortfarande kvar i sorgen.
Jag tittar på mina döttrar och tänker att det är ofattbart. Hur kan någon med berått mod släcka livet på ett barn? Eller någon människa alls? Men barn! Oskyldiga barn! Den skräck de måste ha känt. Smärtan av att få livet sönderslitet, att se sina vänner dö. Jag kan inte föreställa mig det.
Och att aldrig mer få se sitt barn i livet, aldrig känna den ljuvliga doften och höra de glada skratten. Ofattbart!
Det kommer så nära när det sker i vårt grannland. Och när det sker så oväntat. Ingen förvarning. Ett attentat mot landet i form av regeringskansliet är allvarligt. Men att planera att ta sig till ett ungdomsläger och locka barn till sig för att sedan kallblodigt skjuta dem. Det är något så ohyggligt barbariskt över det att det inte går att ta in.
De säger att mannen tillhör främlingsfientliga kretsar. Att han var ensam och tystlåten. Vi har hört det förr. Men det ger inga riktiga ledtrådar till varför. Varför.
Jag är glad att polisen inte sköt honom. Han hade nog räknat med det. Men det hade varit alltför lindrigt.
Jag hoppas att han lever länge. Och att han varje dag i resten av sitt liv får se bilder på och höra berättelser om de underbara människor han berövade livet.
Och jag hoppas att han får se hur något vackert och starkt föds ur sorgen. En ökad medmänsklighet och tolerans. En motreaktion på det han och fler med honom står för. För vi kan väl inte bara glömma och gå vidare?
Hurra! Jag är förkyld!
Näsan rinner, det gör ont i halsen, huvudet värker. Och jag är så lycklig!
Jag vet egentligen inte om det beror på att förkylningen tar ut ångesten eller på att min älskling äntligen har semester och är hemma hos mig. Men jag vet att jag i princip har varit ångestfri i tre dagar. Inte nätter, men man kan ju inte få allt. Dessutom har jag ju medicin till natten.
Helt plötsligt fick jag mer energi och har orkat mer är på mycket länge. Inte så där att jag gör saker TROTS att jag är trött utan jag orkar verkligen.
Idag var resten av familjen av olika skäl lite slöa och jag kände att jag ville att något skulle hända. Så jag preparerade mig med Panodil, nässpray, pappersnäsdukar och familjens inte så välutnyttjade sommarkort på Skånetrafiken och begav mig på en skånetur.
Med sommarkortet har jag möjlighet att åka vart jag vill. Vilken härlig känsla av frihet!
Eftersom jag startade sent och inte ville utmana ödet FÖR mycket började jag med att åka till mitt favoritbibliotek i Hässleholm. Efter lite tidningsläsning och en tur på stan kände jag att jag kunde åka vidare söderut. Det är lite tågluffarkänsla över att hoppa på ett tåg utan att behöva bestämma destination innan. Enda begränsningen är att jag måste hålla mig inom Skåne.
Sista hållplats i Sverige var Hyllie men jag bestämde mig i sista stund för att hoppa av i Lund. Malmö ska jag till nästa vecka och numera är mina besök i Lund mer än sällsynta.
Så jag ägnade mig åt lite geocaching i Lundagård med omnejd, hittade en rolig bok om svenskar och svenskars egenheter, "Xenofobe´s guide to the Swedes", på Gleerup´s och köpte en obligatorisk caffe latte på Espresso House.
Ja, det blev faktiskt en sväng inom Juridicum också för att se om vårt gamla fikabord stod kvar. Inga förändringar där. Jag hade nästan förväntat mig att det skulle sitta en minnesplakett vid bordet sedan vår ockupation: "Här jobbade A, J, J, K M och M hårt på den sociala kompetensen under åren 2000-2004". Den kommer kanske i framtiden när vi blivit berömda.
Jag vet inte om folk har blivit trevligare under min frånvaro från världen eller om det var mitt eget för dagen strålande humör som smittade av sig på folk i min väg. Jag kände ju själv att jag gick och smålog. Oavsett vilket var det roligt att få ett "tack så mycket och ha en riktigt trevlig eftermiddag" med mig varje gång jag hade med någon att göra. Världen blir väl vad man gör den till. Idag var den underbar!
Jag kan inte låta bli att undra hur länge denna frihet ska hålla i sig. Beror den på förkylningen så är den snart över. Beror den på Ls semester så har jag ungefär tre veckor kvar.
Oavsett vilket är "här och nu" ett riktigt bra ställe att vara på!
Vid skampålen - en retrointrospektiv studie
Jag skäms för mycket. För hur jag svek mina kollegor genom att försvinna. För att det var så mycket som skulle göras och som inte hann bli gjort. För att andra måste göra det jag skulle gjort. Andra som redan har mer än tillräckligt att göra. Jag skäms för att jag är så svag att jag inte klarar mitt arbete längre. För att jag i samma ögonblick jag gick hem skulle bli avslöjad som den bluff jag var. Och jag skäms för att jag inte vill höra talas om jobbet för då skäms jag ännu mer. Hur ska jag någonsin kunna se dem i ögonen igen?
Mitt första besök hos läkaren blir L tvungen att boka. Och när jag kommer in till henne gråter jag bara. Ja, jag tar mig egentligen inte ens fram till receptionen innan tårarna trillar. Vad ska folk tro!?!
Ångesten krälar i bröstet som små äckliga maskar och en osynlig hand håller min hals i ett järngrepp. Min andning är kort och snabbt och jag får inget syre. Paniken lurar. Är det så här det är att ha astma? Att bli strypt?
Jag är helt uppslukad av ångest och sorg över alla jag har svikit och lämnat i sticket när jag gick hem från jobbet.
Så blir jag långtidssjukskriven. Jag som inte har varit sjukskriven sedan yngsta dottern bestämde sig för att titta ut sex veckor för tidigt. Och det var tretton år sedan. Att inte kunna jobba för att försörja mig. Skamligt!
Att gå på sjukpenning i detta arbetslinjens Sverige där sjuka ses som lata bidragsfuskare. Skamligt!
Och nu är jag en av dem. En latmask!
Jag är förtvivlat rädd för att försäkringskassan inte ska godkänna läkarintyget. Det är ju i slutänden FK som bestämmer. Jag tänker att det blir det slutliga beviset; jag är inte sjuk, jag är bara en lat, arbetsskygg svikare.
När försäkringskassans brev kommer och jag ska fylla i vad det är för fel på mig väller skammen upp igen. Jag inbillar mig nog, jag är inte sjuk. Det är inte klokt jag inte ska kunna arbeta för min inkomst. Jag är nog bara lat.
Vi svenskar som är så nyfikna på vad andra jobbar med. Vad ska jag svara på den frågan? Jag jobbar på att bli frisk? På att skämmas mindre?
Sedan meddelar försäkringskassan att de har begärt komplettering av läkaren. Det är någon ruta som saknar ett kryss. Och jag faller ner i avgrunden igen.
Jag vet att jag måste gå ut. Men när ångesten låter mig gå ut håller skammen ändå mig inne. För vad ska folk säga om de ser mig på byn? Vad säger de bakom min rygg? Är jag sjukskriven kan jag ju inte vara ute. Är man inte så sjuk att man är sängliggande kan man ju gå till jobbet. Bidragsfuskare! Jag vågar knappt se mig omkring. Vill inte möta någons ögon. Deras frågande blickar. Åh, vad jag är svag!
Att ge sig ut till brevlådan är illa nog. Tänk om grannarna undrar vad jag gör hemma en vardag vid denna tiden. Vad ska de tro, jag ser ju inte sjuk ut. Ja, frisyren är ju inte vacker och blicken är jagad, men det syns ju inte på håll.
Men jag måste ju ut ibland. På läkarbesök, och till kbt i Helsingborg. Tänk om jag träffar någon jag känner. Vad ska de tro?
Med tiden och med min spirande förmåga att hantera den värsta ångesten gick det sakta upp för mig att jag inte behöver skämmas. Att bli sjukskriven innebär ju i mitt fall att jag är på bättringsvägen. Och det är inte skamligt, det är ju bra! Men jag vet att jag inte är ensam om att känna skam för att bli sjuk.
I efterhand har jag funderat på mina reaktioner.
Varför tänkte jag så om mig själv?
Brukar jag fundera på om den jag möter på byn har "rätt" att vara där? Aldrig!
Om jag ser någon som är ute och går, tänker jag att den borde vara hemma och vila? Knappast!
Tycker jag att sjukskrivna människor är lata bidragsfuskare? Absolut inte!
Är en människa mindre värd i mina ögon om hon är sjuk eller arbetslös? Självklart inte!
Varför skulle då andra då tänka så om mig?
Och varför gjorde jag det själv?
Det är nog inte för att min kollegor känner sig svikna som de har överröst mig med vackra blommor, fina kort och omtänksamma meddelanden. Det kanske faktiskt är så att de saknar människan Maria.
Jag ställde mig själv vid skampålen. Och sen insåg jag till min stora lättnad att den aldrig funnits.
I kärlekens tjänst
Vi har kommit fram till ett 1800-talstorp i en glänta i skogen. Just där den lilla grusvägen gör en vid sväng åt vänster och verkar omfamna ägorna från två sidor. De gamla ekarnas mäktiga kronor vajar högt över det låga hustaket. Vi ser framför oss hur skomakarens många barn en gång i tiden sprang in och ut ur det lilla huset och skrattade och lekte. Kanske njöt familjen av den stora trädgårdens blomsterprakt precis som vi gör nu.
Framför huset står den takförsedda brunnen vars vev och hink fortfarande förser torpets invånare med friskt vatten. Vi kan ana djuren i skogsbrynet.
Två blänkande motorcyklar på gräsmattan för oss tillbaka till nutiden.
Regnet faller och vi söker tak över huvudet. Vi går ner mellan torpet och det röda gamla skjulet på vars gavel någon har gjort ett uterum med murat stengolv. Ett träd sträcker sin tjocka stam upp genom taket. Många vackra solnedgångar har avnjutits här. Men idag gömmer solen sig bakom tunga regnmoln och vi tänder lyktor som får sprida lite ljus och värme. Vi gör oss redo.
Den barfota kvinnan i ljus sommarklänning och med gula blommor i sitt långa blonda hår står nära, nära mannen i skinnhatt och välfriserat skägg. De håller varandra i händerna i spänd förväntan.
Jag läser texten de valt:
Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns
Men bara om min älskade väntar
och om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår
Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorgelösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår
Men bara om min älskade väntar
och om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår
Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
en skönhet större än allting som jag vet!
Och bara om jag vet att hon väntar
och om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår
Några sekunders tystnad.
Jag frågar dem om de tar varandra till äkta makar och lovar att älska varandra i nöd och lust.
Det finns ingen tvekan.
Mannen kysser sin fru.
Vi skålar för brudparet.
Och lämnar sedan de nygifta i sitt paradis.
På vägen hem skänker jag en vänlig tanke till högre makter (försäkringskassan).
Som godkände att jag får fortsätta dela fantastiska upplevelser med vackra och lyckliga människor.
Och kalla dem arbetsprövning.
Sådana prövningar vill jag gärna ha fler!
Musik och tystnad
Sen fick det vara tyst så ofta det gick, utom på jobbet. När jag skulle göra något som krävde extra koncentration var det Amy Winehouse som hjälpte mig att få jobbet gjort.
När världen föll samman stod jag inte ut med tystnaden längre. Och Amy kunde inte hjälpa, hon tillhörde jobbet.
Jag fann Amos Lees skiva Mission Bell och den gick rakt in i hjärtat. Låttexter som "lately I´ve been headed for a break down every time I leave my house" tröstade mig varje gång jag misslyckades med att gå över dörrtröskeln. När jag i min självömkan sörjde över att jag aldrig mer skulle få ett normalt liv spädde "all my best days are behind me now" på tårarna. Det var skönt att få hjälp med gråten.
Det enda sättet att vistas i världen var att låta den ackompanjeras av Amos Lee.
Kvällarna tillhörde dock någon annan. Det gick inte att somna med Amos. När den nattliga ångesten smög sig på var det märkligt nog Tito Beltrans och Helen Sjöholms version av "the prayer" som lugnade andningen. Tito är annars inte en man jag skulle drömma om att släppa in i mitt sovrum.
Hemma, i naturen, på affären, på väg till och från någonstans, överallt gick jag med Amos i hörlurarna. Hans låtar och mina långa, djupa andetag tog mig igenom den värsta tiden. Flera vänner har berättat att de gömde sig i tv-såpornas värld, jag gömde mig i musiken.
Efter några veckor gick jag över till en gammal spellista jag haft sen tidigare. En salig blandning av Frank Sinatra, Bob Dylan, Billie Holiday, Josh Groban, Ronan Keating, Louis Armstrong.... Men fortfarande var jag som klistrad vid mina hörlurar överallt.
Men så en dag började jag sakna fågelkvittret på min motionsrunda och lät musiken vila. Världens ljud var kanske inte så farliga ändå. Senare började jag sakta utmana mig själv genom att gå i mataffären utan musik. Ibland kom jag hem helt skakig och fick lägga mig och vila, ibland tänkte jag inte ens på att musiken saknades. Numera har jag aldrig musik i öronen när jag går ut.
Musiken har fått en annan mening. Jag gömmer mig inte i den längre. Jag hittar nån ny låt varje vecka som jag inte hört förut. De gamla spellistorna finns där som en reträtt men numera är det sällan jag använder dem som gömställe. Och hörlurar får mig att känna mig instängd.
Musiken jag lyssnar på får mig inte längre att gråta. Men ibland när jag ansträngt mig för mycket och trycket i bröstet ökar behöver jag öppna en gråtventil för att återhämta mig lite fortare. Då sätter jag mig vid mitt ostämda piano och spelar svenska visor. Kommer inte tårarna då stämmer jag in i musiken med min gälla, spruckna sångröst. Det fungerar varje gång...
Vardagens små under!
"Hela världen är en rad underverk, men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag."
Jag har alltid trott att jag begripit vad han menade med det. Men det är inte förrän nu jag verkligen förstår.
Jag är rätt begränsad på många sätt just nu och i början kändes det riktigt tungt att mista min frihet. Jag tänkte mycket på det jag inte kunde eller orkade göra. Frihet är viktig för mig.
Men när livet började sakta ner öppnades mina sinnen. Jag hade inte insett att de sakta men säkert hade börjat vissna och att den kreativa ådran jag faktiskt har var i desperat behov av näring. Sakta men säkert började jag upptäcka alla under och märkte att sinnena åter fylldes med liv.
Jag orkar inte resa och upptäcka nya ställen och träffa nya människor just nu. Istället jag upptäcker jag och uppskattar det jag har haft mitt framför ögonen hela tiden.
Skånes underbara natur. Dessa mäktiga bokskogar, glittrande insjöar och hisnande vackra kust.
Jag vaknade till liv ungefär samtidigt som våren slog ut, vitsipporna täckte marken och reklambladen om allt som går att uppleva i nordvästra Skåne trillade ner i brevlådan. Jag läste girigt om alla utflyktsmål, fikaställen och naturupplevelser som låg inom räckhåll. Jag studerade de medskickade kartorna. Jag älskar kartor! En dag jag skulle jag hitta kraften att ta mig dit. Jag insåg att nu var det kraften det berodde på och inte bristen på tid. Och kraft går att samla medan tiden bara går.
Jag går långsamt genom naturen och upptäcker att de små bruna stenarna på grusvägen inte alls är stenar utan små söta grodor. Myrorna gör dem sällskap över vägen och jag lyckas skona varenda en med mina jättefötter. På ängen bredvid sticker en hare upp huvudet ur det höga gräset och jag går så långsamt att den vågar sitta kvar och tittar på mig, helt orädd. Fåglarna kvittar och jag kan faktiskt se dem där de sitter i träden och håller sommarkonsert. Varför har jag inte tagit mig tid att se dem förr?
Min stresskänslighet gör att jag kör bil sakta, sakta. Ungefär som den gamla farbrorn med keps du alltid hamnar bakom när du har bråttom. Jag skapar köer och får hjärtklappning av bilarna bakom. Men då svänger jag in på nästa busshållplats, tittar lite på omgivningarna och väntar till det inte syns några bilar i bakspegeln. Sedan svänger jag sakta ut på vägen igen.
Jag brukade skämta om att jag har en alldeles för tung högerfot. Nu är jag rätt lättfotad!
Men lättfotingen har börjat upptäcka nya saker längs vägar hon har kört på tusen gånger. Underbart!
Och bensinen räcker så mycket längre!
Men jag behöver inte gå ut över tröskeln för att förundras. Jag börjar alltid dagen med att läsa morgontidningen. Denna fantastiska tidning vi har i nordvästra Skåne, där ledningen låter journalisterna testa sin kreativitet vilket gör den så rolig att läsa. På helgen exploderar tidningen i bilagor och läsningen blir extra lång och njutningsfull.
Jag ser inte längre några negativa tidningsrubriker. Jag har nog utvecklat ett filter för dem, elände finns det nog av ändå och jag behöver inte fylla hjärnan med mer. Jag hittar nyheter som är positiva, jag läser de där underbara reportagen, jag glädjs med föräldrar till nyfödda barn och gråter med släktingar som mist sina älskade men som delar med sig av sina fina minnen till mig genom familjesidorna. Jag hittar små notiser som när den japanska ministern skyller sitt humör på sin blodgrupp. Det är rätt roligt.
Helsingborgs Dagblads chefredaktör Lars Johansson har också insett att svenskarna i sin stressade värld missar många under och förmodligen aspirerar på världsmästartiteln i gnäll. Läs gärna hans krönika här.
Jag gnäller inte längre. Jag har insett att jag är lyckligt lottad. Jag har ingen livshotande sjukdom. Jag lider inte av depression. Jag är bara helt slut. Och det går över.
Jag har lärt mig att positiva tankar ger energi och att gnäll stjäler den. Har min hjärna en negativ tanke så kontrar jag numera snabbt med: Å andra sidan...
Det funkar. Varje gång.
Jag förlorade en sorts frihet den där dagen i mars.
Å andra sidan håller jag på att vinna tillbaka något mycket större.
Navelskåderiterapi
Imorse vaknade jag och kände mig oövervinnlig och inspirerad till stordåd!
Tänk att jag vågade kasta mig ut igår. Och tänk vilka fina kommentarer jag fick. Även om jag visste att ni fanns därute i väntan på att jag ska orka med er så svämmar mitt hjärta över av tacksamhet för att jag fick det bekräftat. Jag är inte bortglömd!
Och med ens kände jag pressen. Pressen som jag är så bra på att lägga på mig själv. Den som har tagit mig dit jag är: Nu måste jag göra detta bra! Nej, jag måste göra det bäst! Vilka inlägg ska jag skriva härnäst? Hur ska jag göra för att ALLA ska tycka det jag skriver är bra och relevant? Blir det inte bra kanske jag ska lägga ner redan nu. Hjärnan gick på högvarv.
Och sen besinnade jag mig.
Det är nu modet ska prövas! Alla dessa tankar är ju en av orsakerna till att jag gör detta. För att jag ska träna på att släppa pressen och bara göra. Att det ibland blir bättre och ibland sämre. Och inse att det inte är hela världen. Att ha modet att göra för görandets skull och inte för resultatet. Jag måste lära mig att släppa taget om bloggsysslan mellan varven så att min hjärna inte ständigt uppfylls av potentiella ämnen och fina formuleringar.
Tanken är att bloggen ska vara en del av mitt tillfriskande, inte en ny fallgrop. Att den ska hjälpa mig att identifiera och bryta gamla mönster och tankesätt. Och nog identifierade jag ett gammalt mönster idag.
Dags att bryta det över en skål glass på altanen!
Mod!
Eller, det är inte sant! Nu har min själ sagt ifrån. Den saknade modet och lierade sig med min kropp för att säga till mig att det fick vara nog. Det blev en kraschlandning. Pang bom! Batteriet dött! All logik utflugen! Minneskapacitet som en guldfisk!
Jag var arg och besviken på att jag inte längre var herre över kropp och själ. Det kändes som om de hade gjort myteri och sedan gått åt var sitt håll. Kvar fanns jag. Men vem var jag nu och varför fungerade jag inte längre? Varför klarade jag inte att gå över tröskeln ut ur mitt eget hus? Varför brast jag i tårar av en telefonsignal? Vad var det för osynlig hand som tog strypgrep på mig? Och hur skulle jag kunna hantera mitt dåliga samvete mot mina kollegor mitt i all inre kaos?
Så vad tog jag mig till i all min maktlöshet? Jo, jag tänkte att klarar jag inget annat kan jag ju alltid bli en föredömlig patient och slå rekord i tillfrisknande. Så jag lyckades ta mig till bibliotektet för att länsa hyllan om utbrändhet och ångest. Svaret på hur jag ska bli frisk måste ju finnas där. Och kbt! Det ska vara bra. Och träna! Läkaren sa ju att man inte kan ha ångest och vara anfådd samtidigt. Det var som att delta i en dans mellan logik och verklighet där jag förde men hela tiden var den som fick gå baklänges. Av historien lär man sig att man ingenting lär sig av historien...
Till slut insåg jag att jag inte alls hade varvat ner, bara bytt ett jagande mot ett annat. Jag förstod att jag måste lära mig att balansera lite bättre genom tillvaron. Det fungerar bättre nu, även om tålamodet står i farstun och stampar. Jag lever i nuet och försöker lägga tankarna på hur det ska bli sen åt sidan. Ett steg i taget. Det där med att krypa innan man går. Men att försöka hålla balansen kan också innebära att fegheten tar över. Har jag hittat balansen känns det bra att få stå där och vila. Det är tryggt att inte utmana mig alls eller i varje fall inte för mycket.
Men att välja den vägen är att acceptera ett kringskuret liv där jag förblir folkskygg, orkeslös, minnesslö och där ångesten alltid kommer att kräla i bröstet och lägga sin fasta hand om min strupe.
Det vill jag inte! Jag vill ju framåt, jag vill få tillbaka modet och orken att göra allt det där jag drömde om en gång. Så vad ska jag göra? Jag klarar inte av allt i vardagen än, än mindre att utföra något arbete som förtjänar en lön. Jag vet att jag inte får ha för bråttom, men jag vill inte stå och stampa. Att umgås med folk tar enormt på mina krafter, men samtidigt blir jag lappsjuk. Jag kommer till nya insikter ibland men minnet sviker mig och jag glömmer dem lika fort.
Så jag utmanar mig själv men ser till att det finns tid för återhämtning. Jag försöker lära mig att meditera och har hittat en kurs som jag kan gå till hösten. Jag njuter av att få spendera tid med mina barn, spela spel med dem, prata med min man om nya saker. Jag har insett att jag inte kan lösa framtidsfrågorna nu utan tränar på att leva i nuet. Men jag vet samtidigt att jag måste ha ett litet öga på framtiden. Och jag läser. Det var så jag lärde mig att Benjamin Franklin hade en metod för att växa som människa. Han valde ut vissa egenskaper han ville förbättra, skrev ner dem och ägnade de kommande månaderna på att utveckla just dem. Det tyckte jag lät bra. Jag valde mod!
Mod! Mod att göra det jag själv vill och hitta tillbaka till det jag brinner för. Mod att inte bara göra det som jag tror andra förväntar sig av mig. Mod att gå min egen väg, inte nån annans. Mod att våga satsa allt på något jag vill och stå för det oavsett hur det går. Mod att berätta för andra vem jag är och vad jag vill. Mod att ge mig ut i omvärlden steg för steg - genom att börja blogga.
I de böcker jag plöjde för att lära mig hur jag skulle bli frisk fann jag beskrivningar på varför människor blev utbrända och att de nu är friska igen. I tidningarna läser jag succéhistorier om människor som blir utbrända, byter bransch och blir rika och berömda. Men jag har inte hittat ett enda ord om hur det var där emellan. Det finns inga berättelser om tiden mellan kraschen och återerövrandet av världen. Hur jag ska göra för att få kroppen och själen att återförenas. Jag förstår att det finns tusen sätt att ta sig framåt. Och jag har förstått på människor i min närhet att det är svårt att minnas hur det egentligen var. Därför har jag tagit mod till mig att blogga om min väg framåt. Inte vägen tillbaka, jag vill aldrig tillbaka!
Detta är mina tankar och min historia.
Välkommen till min värld!
