Trådarna i väven
Det finns inga hål i din väv. Bara delar med olika kvaliteter och egenskaper. Kanske ett avbrott här och där som inte syns i slutresultatet men som var nog så smärtsamt där och då. Andra kanske betraktar väven som ofullständig eller full av fel. Det är bara du själv som helt och fullt kan se dess förtjänster och dess sammanlagda storhet. För den finns bara inom dig. Det är bara du själv som har kunskapen att förändra den. Det är bara du som har förmågan att göra den starkare, vackrare, mer fulländad. Och det är bara du som har möjlighet att ändra på mönstret under tidens gång. Men då krävs det att du ibland stannar upp och betraktar hur långt du har kommit. Och ännu viktigare, hur du vill fortsätta. En svår men viktig vilostund. Behöver du förändra mönstret? Färgen? Kvaliteten? Behöver du göra den större? Eller kanske mindre? Vad tror du, här och nu, skulle göra dig nöjd med slutresultatet där och då? Kanske hejdar du dig en stund med vävskeden i hand och väljer efter tvekan att förändra vävens form. Eller väljer ett helt nytt sätt att väva baserat på studier av dig själv och andra.
Ibland påbörjas ett mönster eller stycke som avviker mycket från den övriga väven men som med sin styrka och erfarenhet kan tjäna som påminnelse och bakgrund för vävens vackrare och mer utrycksfulla delar. Hastigheten med vilken du väver varierar, liksom de känslor du lägger in i de olika styckena. De delar som ter sig rätt fula så länge du är nära kan med lite avstånd kanske framstå som de vackraste. Vissa delar som har krävt mycket av din kraft kanske i slutresultatet bara framträder som små vävfel. En tråd som blivit avsliten vävs omsorgsfullt in, vis av den ituslitande erfarenheten, till en starkare enhet. Kunskapen om vad som ligger bakom mönstret, vetskapen om vad det krävde av dig och hur du övervann dess svårigheter ger väven en extra lyster. Sakta men säkert går mönstret över i något nytt. Att våga välja annat än enfärgat. Livet är inte så fattigt. Det är komplicerat och svårfångat och ljuvligt oförutsägbart. Olika mönster och färger står i kontrast till varandra men är också en tecken på att du är en människa och att du lär så länge du lever, reflekterar och bär mod i ditt hjärta. Utan det gamla blir det inget nytt. Ingen förändring. Bara enformighet.
En envis människa med oförmåga att tänka annorlunda i morgon väver en enahanda och blek väv. Vävs den istället av fingrar som söker förståelse och tolerans blir den fylligare, intressantare men kanske också mer svårtolkad. Håller vi fast vid föreställningar som trots våra erfarenheter borde ha förändrats blir våra vävar mer osanna, skörare, trasigare. Men det upptäcker vi oftast först när det är för sent att göra något åt. Och kanske spelar det ingen roll. Inte så länge väven inte ska bära någon annan än oss själva.
Men mellan din egen väv och andras finns det oftast förbindelsepunkter. Din livsväv går över gränser och flätas ihop med andras. Styrkan i förbindelserna ligger i hur väl du väver din egen väv. En slarvig väv saknar den uthållighet som krävs för att hållas samman med andra. Vissa förbindelser brister, andra håller en livstid och längre. Dina erfarenheter vävs ihop med mina. Osynliga trådar kan knyta samman världen på ett sätt som vi inte kan ana. Se på din egen väv. Vem har du mött som har påverkat ditt mönster? Vet den personen om det? Var den personens avsikt att påverka dig? Eller levde den helt enkelt efter sitt eget samvete och inspirerade dig genom sin ståndpunkt eller handling? Blev du kanske istället konfronterad och uppmanad till förändring? Vilket påverkade dig mest? Sällan har vi insikt om vilka avtryck vi gör i andras livsväv. Ofta är det inte det vi avsåg. Ibland kan det bli till det bättre, ibland sämre.
Vi kan aldrig ärligt bedöma styrkan och mönstret i andras vävar. Det som krävs för att ge kvalitet åt min väv är kanske något annat än i din. Sätten är tusenfaldiga och nästan inget kan inte dömas som fel. Bara annorlunda. Vi kan betrakta framväxten av vår egen väv och ofta rättvist bedöma dess kvalitet. Men vi har inte insikt nog att bedöma någon annans. Den insikten kommer bara genom att leva den andres liv. Och vi ska inte ägna oss åt att förändra någon annans väv. Bara vår egen. Men genom att betrakta den och se den erfarenhet som ligger i alla trådars tätt sammanvävda klokhet kan vi välja att förändra oss själva och därmed världen. Det börjar och slutar med vår egen väv.
Ibland kan små liknande handlingar över tid bilda en otroligt vacker helhet. Det kan vara svårt att direkt avgöra vad som är en del av ett mönster eller bara en slumpmässig prick. Du måste lita på din instinkt och hitta styrka i tron att ett tillfälligt kaos en dag kan bli ett vackert mönster som du kan betrakta som en viktig del av din unika väv. Den kanske inte vinner berömmelse hos andra. Den kanske inte uppfattas som trendig eller vacker. Men istället för att, av rädsla för att väven inte ska uppfattas på rätt sätt, sälla dig till de du uppfattar som mängden ska du lita på din instinkt för att göra din väv unik. Vävd med den omsorgsfullhet som bara en förening av hjärta och tanke kan åstadkomma.
En dag kommer du trött lägga ner din vävsked och få en stund över till att betrakta din färdiga väv. Den kommer att vara märkt av de val du har gjort, gör nu och kommer att göra i framtiden. De insikter du har fått och de som väntar på att komma till dig. Det blir den slutliga insikten om att du har levt ditt liv, på ditt sätt, efter din bästa förmåga. Då kommer du att se vilket mönster det slutligen blev, av trådarna i väven.
Keep on walking
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking
I have a long road ahead of me
It's cloudy and dark it's hard to see
Will I ever get through to the end?
Been down this sling so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I'm back on the same road again
Livet går vidare. Man lär sig av sina misstag. Man lär sig inte av sina misstag. Man faller. Man reser sig. Man tränar på att göra förändringar. Man tar i lite för mycket. Man vilar. Man tänker på att det ändå var roligt så länge det varade. Man hittar metoder för att komma framåt. Stegen blir tyngre. Man faller ner på knä. Man tar på sig skygglappar. Man reser och fortsätter framåt. Man blir rädd för att bli för bekväm. För att gränserna kryper och begränsar. Man testar att plocka bort skygglapparna. Man klarar det. Man lär sig att ta på dem vid behov. Man faller. Man reser sig. Man fortsätter framåt. Kanske inte alltid i samma hastighet. Ibland vilar man mitt i ett steg. Man vänder sig om och inser hur långt man har kommit. Man tittar framåt och inser att resan ändå bara har börjat. Tänker att det kommer att bli spännande. Tänker att det kan bli för mycket. Bestämmer sig för att det gör ont när knoppar brister. Och att det inte finns någon annan väg. Man fortsätter gå.
I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking
There's some twists and turns I've gotta clear
But when I'm done the end will soon appear
I can leave my troubles behind
Man inser hur mycket man måste lära sig innan man kan gå ut i världen utan darrande ben. Och lär sig att studera sig själv och sina reaktioner. Att leva reflekterande. Man lär sig stanna i ögonblicken. Man lär sig att se saker man behöver se. Och stänga ute andra. Man lyckas inte alltid. Man faller. Man reser sig. Och fortsätter framåt. Man ser sig själv och andra i ett nytt ljus. Tror att man hittat själva roten till det onda. Ögonblick av klarhet kommer. Och går. De går inte att förvara. Man tappar lusten. Man fortsätter gå. Man hoppas att ögonblicken kommer oftare. Det gör de. Ibland. Ibland inte. Men man fortsätter att gå. I den hastighet som dagen tillåter. För varje steg man orkar ta framåt lämnar man en del av det dåliga bakom sig.
I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking
I never stopped believing
I know what I should do,
just let the light guide me through
Jag vet hur jag ska göra. Jag kan inte alltid göra det. Men jag vet. Jag ser. Jag tror att jag kan. Jag måste bara låta det ta den tid det tar. Testa mig själv ibland. Tillåta mig att falla. Aldrig tillåta mig själv att inte resa mig igen. Aldrig sluta gå. Aurora, morgonrodnandens gudinna, låter alltid solen gå upp igen.
I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking
Brustna bubblor
Min ångest sitter som en bubbla i bröstet. Eller, ibland är det en bubbla som skimrar i blått och då är det ganska bra. Men ibland är bubblan stor och tung som om den är fylld av något slemmigt och äckligt. Då skiftar den i svart och gult. Men den finns alltid där i bröstet. Ibland lite mindre och ibland större. Jag har lärt mig att betrakta den där bubblan och få den att minska, lätta och skifta färg. Jag blir bättre och bättre på det.
Min resa var ett test på hur bra jag blivit på det. Jag visste ju att ankomsten till storstan skulle bli jobbig men det gick över förväntan. Jag höll mig mest i områden med sevärdheter och de ligger oftast i trafikfria och parkliknande områden. De värsta turisthorderna gick att undvika. Bubblan vaknade till liv och ändrade färg och form men mörknade inte mer än till blåviolett. Tanken på att stöket var tillfälligt och att jag snart skulle få åka till min ö hjälpte säkert till.
Direkt vid landstigningen på ön märktes skillnaden. Livet bromsade in och antog ett lugnt och behagligt tempo. Borta var den larmande trafiken, smutsen och den krisdrabbade storstadens alla utslagna människor som bokstavligt talat låg i rännstenen. Borta var tavernornas inkastare och gatuförsäljarnas påträngande sätt. Här brådskade inget. Jag vaknade av kyrkklockan och gav mig ut på vandring i bergen innan dagen blev för varm. Flera timmar långa vandringar. På eftermiddagarna belönade jag mig med sol, salta bad och bra böcker. Jag satt i solnedgången och lyssnade på vattnets kluckande och njöt av lugnet, värmen och den stilla brisen från havet. När mörkret lagt sig gick jag villovägar i de vindlande gränderna. Jag kände att hela jag befann mig i en bubbla, en vacker rosa bubbla. Jag betraktade vardagslivet som pågick runt omkring mig. Även vardagen för öborna verkade gå i ett helt annat tempo än hemma i kylan. Det kändes inte riktigt som om det var verkligt. Avslappnat. Som om jag var på Disneyland eller i en film och att det någonstans i kulisserna måste finnas någon som rusar och stressar genom livet för att hinna med precis som alla gör hemma. Jag gillade min rosa bubbla. När man är i en sån bubbla är det lätt att göra upp framtidsplaner och att känna sig oövervinnlig. Tänk om man kunde leva hela livet i en sån bubbla.
Men så småningom kallade verkligheten tillbaka mig. Jag var tvungen att lämna min fjäderlätta rosa bubbla och förbereda mig på kontrasten jag skulle mötas av när jag väl kom tillbaka till fastlandet och storstan. Plopp, sa bubblan så fort jag lämnade ön i den lilla men otroligt högljudda båten som trafikerade sträckan efter högsäsongen. Och när jag kom i land var jag oåterkalleligt tillbaka i den bista verkligheten. Trafik, trafik, trafik. Folk som springer för att hinna med, vadå? Stekhett, 36 grader och inte en vindpust. Soptunnorna stinker. Överfulla tunnelbanevagnar. Hur ska jag lyckas komma ut med min stora väska på rätt station? Ut i hettan igen. Gatuförsäljare som kastar sig över mig. Och står i vägen med alla sina fejkmärkesväskor så att jag inte kommer fram. Andas! Fort, fort! Ta mig över korsningen. Leta mig fram till hotellet. Ett vänligt ansikte. Rumsnyckel. Säng.
Två timmar senare vaknar jag. Skakar. Hjärtat bankar hårt. Vad är det som händer? Sakta går det upp för mig att jag inte längre har någon bubbla i bröstet. Inte i någon färg. Den växte så fort och blev så stor att den brast. En explosion som spred giftet i hela kroppen. Jag har inte ätit sen frukost och är vrålhungrig. Men då måste jag gå ut. Jag kan ju inte sitta på hotellrummet i nästan två dagar och jag inser att det är lika bra att anta utmaningen. Det får bli den första lite lugnare tavernan jag hittar. Jag skakar så mycket att jag inte kan föra maten till munnen. Jag känner mig som Muhammed Ali när han tände OS-elden. Tittar alla på mig nu? Till slut har jag lyckats äta mig mätt och kan gå därifrån. Jag tvingar mig till att gå en runda på gågatan. Sakta, sakta. Andas, andas. Titta mig omkring. Se inåt för att se hur jag reagerar. Upprepa. Jag börjar vänja mig. Man kan vänja sig vid allt. Återstoden av tiden går jag i de få parker jag hittar för att sedan gå tillbaka till hotellet för en vilostund. Efter denna pärs är flygresan hem ungefär lika ansträngande som ett vilohem.
Jag är fortfarande skakig och jobbar med min återhämtning. Och jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha tillbaka min bubbla. Men när den sitter i bröstet vet jag åtminstone var jag har den. Och den börjar faktiskt forma sig igen. Men kanske, kanske har den tappat en del av sin kraft nu. Min rosa bubbla känns som en avlägsen dröm. Var jag verkligen där? Och lärde jag mig något? Ja, säkert en hel del. Bland annat att det är svårt att göra upp framtidsplaner i eller i närheten av olika former av bubblor. Bra eller dåliga. I övrigt får jag nog fundera ett tag till på det här.
Under tiden tänker jag i slitna klyschor. Det som inte dödar, härdar.
Att bestiga ett berg
Redan efter nagra hundra meter borjar det ta emot. Jag flasar och kroppen kanns matt. Men jag kan ju inte ge upp an. Sa ut ur stan bar det. Uppfor, uppfor. Langs stenbelagda serpentinvagar omsom i stekande sol omsom i skugga. Efter trettio minuter ar det stopp. Jag orkar inte langre. Jag satter mig ner pa en sten och dricker lite vatten. Hjalper inte. Ater en solmogen persika. Inget hander. Reser mig och gar femtio meter till. Helt slut. Lagger mig pa en uppmurad stenbank med vattenflaskan bredvid mig och sluter ogonen. Tanker att jag inte vill vanda tillbaka nu bara for att forsoka igen en annan dag. Men hur ska jag ta mig upp? Den langsta, brantaste och soligaste biten aterstar. Jag suckar uppgivet.
Sa hor jag ljud fran tassar som springer. Vips ar min vattenflaska borta. Jag reser mig haftigt upp och ser mig omkring. Dar star en hund med vattenflaskan i munnen och viftar glatt pa svansen. Ner for berget kommer hundens agare pa sin asna. I min livliga fantasi associerar jag den direkt med hunden Paulo Coelho motte pa vagen mot Santiago de Compostela. Vad betyder det har? Forsoker den locka mig att ge upp genom att ta vattnet jag behover for att klara mig hela vagen? Forsoker den fa mig pa fotter for att jag forma mig att fortsatta?
Agaren ler och fragar om jag ar pa vag till stan eller klostret som ligger en bit ovanfor oss. Jag skakar pa huvudet och sager Eros. Han klappar mig pa axeln och sager nagot jag inte forstar. Men det later uppmuntrande. Sa jag plockar upp min andra vattenflaska och gar vidare uppfor, uppfor. Ganska snabbt kanner jag hur kraften atervander. Vinden borjar flakta lite och snart har jag hunnit sa hogt upp att den vidunderliga utsikten far mig att glomma alla tankar pa att vanda om. Jag tanker att jag klarade av den forsta utmaningen, att inte lata nagon annan bestamma mitt vagval. Att inte boja mig for lockelser.
Vandringarna i Hydras berg innebar att jag maste ha en ungefarlig kansla for vart jag vill komma, Det finns inga tydliga ledmarkeringar, de som finns ar fa och opalitliga. Dessutom vet man inte riktigt vart de visar vagen. Sa jag maste vara uppmarksam pa sma tecken pa marken for att avgora var det finns en framkomlig vag. Samtidigt maste jag hoja blicken for att hitta delmal sa jag inte forlorar slutmalet ur sikte. Men jag far inte heller glomma att stanna upp da och da for att vila, beundra utsikten, titta bakat och njuta av det jag astadkommit hittills.
Ibland tyder tecknen i naturen pa att jag ska ta en vissa vag men efter ett tag inser jag att den ar en atervandsgrand eller leder bort fran malet. Da ar det inte lont att grama mig, utan att tacka for den extra motionen och erfarenheten, vanda tillbaka och borja om lite langre ner pa berget. Forhoppningsvis har jag blivit lite klokare och kan hitta en battre vag framat. Ibland hittar jag en stig som ser val anvand ut. Da ar det latt att bli blind och folja den for att det ar enkelt och ofta gar fortare. Langt senare upptacker jag att det inte ar ratt stig. Ja, ratt for nagon annan kanske, men det tar inte mig dit jag vill.
Stigar och vagar gar ofta mellan saker, som stenar eller buskar. Forsiktigt ska jag kryssa mellan vassa stenar, taggiga buskar och da och da lite asnespillning. Det tar energi. Att daremot hoppa som en bergsget fran sten till sten hogt over buskarnas taggar ar mycket roligare. Det ger energi och gor att vagen mot bergets topp blir mycket roligare. Tank att det finns saker som man kan lagga mycket energi pa men som anda ger annu mer energi tillbaka och samtidigt ett leende pa lapparna innan man ens nat malet.
Pa toppen av berget far jag annu fler beloningar. Jag far en fantastisk utsikt i 360 grader. Det blaser och jag lagger den lilla stenen jag burit med mig till toppen hogst upp pa en stenstapel. Ett minne over att jag har varit dar och klarat min utmaning. Ingen annan kommer att veta att det ar min sten och det ar helt okej. Jag vet. Och jag ar nojd.
Pa vagen ner valjer jag en brantare och mer otillganglig vag. Det ar ju sa roligt att klattra och hoppa. Och jag har ju en san kraft! Jag tanker pa att jag bestod hundens test och tog annu ett steg pa min egen vag. Och sa tanker jag att hela livet ar som att bestiga berg. Ett steg i taget.
Andas!
I mars vinterbadade jag. Det var nar jag steg ner i den kalla issorjan som den kom forsta gangen. Angesten. Sen har den inte lamnat mig i fred langa stunder. Och bada har det inte varit tal om. Vattnet tar andan ifran mig. Det tapper till i halsen som om det laggs ett lock hogst upp och sedan stanger nasan igen syreforsorjningen. Hjartat bankar.
Detsamma hander nar jag blir tappt i nasan. Panikkanslan breder ut sig i kroppen och jag borjar hyperventilera. Darfor ar jag mer eller mindre beroende av nasspray. Jag lyckades sluta ett tag i somras. Men da slog forkylningen till.
Jag kan trana sa lange det jag gor inte okar pulsen for mycket. Gymet gar an en stund men jogga har det inte varit tal om. Det ar som om kroppen stanger av for att den behover den modosamt ihopsamlade energin till nagot battre.
Hemma vet jag aldrig vad energin kan behovas till. Jag kanske stotter pa ovantat manga jag kanner pa mataffaren. Eller sa ringer nagon jag kanner som jag pratar en bra stund med. Jag kanske maste gora nagra arenden som jag inte forutsett. Och da ar det klart att kroppen vill ha en energireserv.
Men har ar det lugnt. Jag kan planera min dag som jag vill utan att vardagen tranger sig pa. Missforsta mig inte. Jag tycker det ar roligt nar oforutsedda saker hander. Men Hydras lugn ger mig mojlighet att testa nagra av mina granser lite.
Sa jag ska gradvis forsoka vanja mig av med nasspray. Ska man tro pa reklamen haller ju saltet i havsluften luftvagarna fria. Utmaningen blir lite storre i Hydras varme som lagger sig som ett tryck over brostet framat eftermiddagen.
Och jag ska bada varje dag. Det maste vara bra att borja med havsbad i Grekland. Forsiktigt ska jag stiga ner i det kristallklara vattnet. Lite senare tanker jag oka nedstigningstakten tills jag bara kan hoppa i. Innan jag aker hem hoppas jag kunna dyka i utan problem. Sen far jag val fortsatta trana hemma i simhallen for att nagon gang pa varvintern testa om jag kan vinterbada igen. Jag vill ju inte att den dorren ska vara stangd i all evighet.
Sen var det det dar med att oka pulsen. Att ga i bergen ar en fin utmaning. Jag far borja med langa vandringar over on. Och nar jag marker att jag orkar och att jag inte maste sova resten av dagen efter mina utflykter kanske jag vagar forsoka jogga lite langs kustpromenaden. Men det far bli tidigt pa morgonen nar solen lyser mildare och ingen utom sopbilen och katterna foljer mina steg.
Det kan lata simpelt men for mig blir det en utmaning. Landstigningen i trafikkaosets Pireus kommer att bli ett tufft forsta test pa hur langt jag har hunnit flytta fram mina granser pa nio dagar.
Hur snart kan jag ater bli herre over min egen andning?
Sensommarblues
Jag kan inte minnas ett enda semesterslut då jag längtat tillbaka till vardagsrutinerna. Det ligger nog inte för mig. För mig är varje skolavslutning början på en underbar tid då vi i familjen kan göra som vi vill. Vi behöver inte fundera över gjorda eller ogjorda läxor, packade gympapåsar, passning av träningstider, matchdagar, jobbresor, övertid, planering, planering, planering. Sommar är frihet och kvalitetstid med familjen.
Och varje år när skolan börjar känns det som om jag måste krympa ihop igen och stoppa tillbaka mig själv i formen för att få plats i det lilla ekorrhjulet igen. Som en deg som svällt över sin breddar och som jag måste banka luften ur för att få in i formen igen.
Det bästa jag vet är när möjligheterna ligger öppna och jag inte vet exakt vad som väntar mig nästa dag, nästa vecka, nästa månad. När jag blev sjukskriven i våras hade jag teoretiskt sett alla möjligheter att göra varje dag unik. Men jag inte hade kraften att kunna ta tillvara på möjligheterna. Varför skulle jag annars behöva vara sjukskriven? Det enda jag fokuserade på var att inte låta världen krympa för mycket och på hur det skulle gå nästa gång jag skulle träffa läkaren. Om jag skulle bli tvingad tillbaka till jobbet fast jag inte var redo. Skräcken inför sjukförsäkringssystemets beryktade brister förlamade mig.
Men under sommaren har jag känt mig fri. Slutet på sjukskrivningen har legat så långt framför mig att jag inte har behövt oroa mig för hur det ska bli sen. Och skräcken har släppt. Jag har en klok handläggare som ser klarare på saken är jag själv gör många gånger. Jag har fått umgås med mina barn och min man och kunnat känna mig som en i semestermängden istället för en sjukskriven stackare som går hemma. Dessutom är tempot lite lägre för alla på semestern så jag har hängt med ganska bra i svängarna.
Men nu är allt som vanligt igen. Solen lyser svagare och det blir kallare och gråare. Jag känner mig lämnad ensam i ett semesterparadis som har stängt för säsongen och där bara ekot från barnens glada skratt och sommarens roliga händelser påminner om det som varit. Öde och trist. De utflykter som vi inte hann med i somras känns inte längre lockande att göra på egen hand. Tillbaka till rutinerna igen. Fast denna gången står jag utanför. Slutet på sjukskrivningen kommer närmare och jag kan inte sluta tänka på det som händer på andra sidan.
Jag hade ju på känn att jag skulle tycka att livet skulle blekna lite i augusti. Och att jag skulle känna mig kvarlämnad när alla går tillbaka till sitt. Det var ju därför jag redan i somras började fundera på att göra en resa efter skolstarten. Vilken tur att jag gjorde slag i saken! Och vilken tur att de högre makterna också tyckte det var en bra idé.
Om precis en vecka äter jag min första middag i Atens gamla kvarter. Där solen lyser varmare, färgerna är starkare och jag kan förlänga känslan av att bara vara en i mängden av semesterfirare på väg upp mot Akropolisklippan.
Jag tror jag skjuter fram min sensommarblues lite grann och berömmer mig själv för min självinsikt.
Vad är en vänskap?
Hur är man en bra vän? Vad krävs för att någon ska leva upp till de förväntningar som finns på en vänskap? Och vilka förväntningar är egentligen rimliga? Om en vän har det svårt, kan hon då kräva att andra ska ställa upp mangrant? Helt osjälviskt? Och hur ska en vän i så fall ställa upp? Genom att höra av sig och inte ge upp förrän hon får kontakt? Eller vänta och låta vännen vara tills hon själv orkar att ta kontakt?
Det finns ett talesätt om att nöden prövar vännen. Och många säger att när de har haft det svårt så har de lärt sig vilka som är deras riktiga vänner.
Jag vet inte hur det är i andra fall. Men i det jag har gått igenom under de senaste månaderna har det det inte varit lätt att vara en bra vän. För hur skulle någon på utsidan kunna veta hur jag ville ha det. Jag har ju gömt mig och undvikit att prata med folk och fått panik när telefonen har ringt. Kan jag sitta i min isolering och titta ut och döma andra för vad de har gjort eller inte gjort för mig? Världen kretsar ju inte bara kring mig. Det pågår ett vardagsliv därute som alla måste förhålla sig till.
Jag tror att människor med liknande erfarenheter agerar som de skulle velat att andra gjorde mot dem när de mådde dåligt. Vilket betyder att någon väntar i det tysta och finns där den dag jag tar kontakt. Några hör av sig och säger att de finns där den dagen jag orkar. Ytterligare några hör av sig med jämna mellanrum i förhoppning att jag någon dag ska nappa på deras erbjudande om någon träff eller aktivitet.
Är det då upp till mig att avgöra vem som är en bra vän utifrån hur jag helst skulle vilja att andra ska agera? Det är ju en omöjlighet! Ingen kan läsa mina tankar. Olika sätt kan ju vara bra vid olika tillfällen. Och trots det slitna uttrycket är det faktiskt tanken som räknas.
Jag vet vilka mina vänner är oavsett hur nära eller långt bort de finns just nu. Det jag inte hade förstått var att fler än jag vågat hoppas faktiskt brydde sig om mig. En källa till glädje i sig själv.
Eftersom ingen kunde veta hur jag ville ha det har nog de flesta gjort det som känts rätt för dem.
Därför ligger alla handlingar nära mitt hjärta. Samtalen som ringts och förblev obesvarade. Jag vet att ni ringde och jag är så glad för att ni hörde av er.
Alla fina kort, meddelanden och blommor jag har fått. Jag gråter av lycka när ni hör av er.
Och kommentarerna sedan jag började blogga. Underbara!
Alla dessa handlingar är en del av mitt tillfriskande och jag är så tacksam för alla sända tankar, uttalade eller outtalade.
Och jag vet att de finns de som inte kan eller orkar höra av sig, men ofta vet jag eller kan ana orsakerna till det. Och tycker det är helt okej. Jag har ju inte där för någon annan på ett tag heller.
I nöden prövas vännen.
Skulle jag bestämma vilka vänner som är bra eller dåliga baserat på hur jag själv hade velat att mina vänner skulle agera vore jag en idiot.
Och det har jag faktiskt insett att jag inte är.
Huppegupptäcksfärd i Eslöv
När jag var liten ville jag bli upptäcksresande. Tänk att segla över Stilla havet med Kon-tiki som Thor Heyerdahl. Eller att färdas längs Sidenvägen och umgås med kejsare som Marco Polo. Upptäcka nya kontinenter som James Cook eller kartlägga vita fläckar på kartan som Sven Hedin. Vilka äventyr!
Jag har ett svagt minne av att vi en gång i urtiden, på högstadiet, hade besök av en gammal, gammal man. Vi var samlade i aulan och han satt på en stol på scenen och berättade om sina resor till spännande platser runt om i världen. Jag som drömde om fjärran kontinenter och mystiska platser var helt fascinerade av honom och stannade kvar efteråt för att fråga honom något. Min fråga och hans svar har fallit i glömska för längesen.
Vem var han? Jag minns inte. Under sommaren har jag ägnat mig åt läsning en masse. Många böcker har handlat om upptäcksresor och stora kvinnor och män genom historien. Men jag har inte hittat honom.
Idag råkade jag på min gamla studierektor från högstadiet och passade på att fråga honom om han mindes tillfället. Ja det är klart! Hans Ostelius glömmer jag aldrig svarade han på bredaste möjliga skånska. Det visade sig vara studierektorn som fått nys om att Ostelius hade slagit sig ner i Helsingborg på gamla dar och han hade själv hade kört och hämtat honom inför besöket. Googla pau honom när du kommer him, sa Leif.
Sagt och gjort. Hans Ostelius. Han kallas visst inte upptäckare men väl globetrotter och författare. Och vem kan väl vara det och INTE upptäcka saker på vägen. Han var i varje fall tillräckligt känd för att bli kidnappad av Lasse Holmqvist för att vara med i "Här är ditt liv". Där han fick frågan om han som rest så mycket inte skulle vilja fara till månen.
Svaret blev att det ville han verkligen inte. Därför att på månen är tråkigheten på landsbygden så påfallande att till och med Eslöv ligger i skuggan."
En man reser till och skriver böcker om spännande platser på jorden, blir tillräckligt känd för att få sitta i Lasse Holmqvists blommiga soffa men arvet han lämnar till eftervärlden är begreppet "Eslöv - Sveriges tråkigaste stad".
Det är synd om människorna.
Men tänk ändå att jag har träffat mannen som satte Eslöv på kartan.
I know nothing!
Men uttrycket föddes långt före det att stackars Manuel fick jobb på Fawlty Towers.
I know nothing! Var svaret som skulle ges när medlemmarna i American Republican Party med invandrarfientlig agenda fick frågor om den hemliga delen av organisationen. Medlemmarna fick snabbt öknamnet "knownothings". Ett uttryck som fortfarande används, gärna som skällsord, i amerikansk politik.
Rörelsen startade i New York under 1840-talet då spänningarna ökande mellan protestanter och katoliker. Vid denna tid strömmade fattiga, outbildade lantarbetare in i landet på flykt från katolska Irlands potatispest och svält. Arbetslösheten var stor och våldet och brottsligheten ökade. Det skapade ett missnöje bland amerikanarna som inte ville stå för de ökande sociala kostnaderna. Man var dessutom misstänksamma mot påven och katolikerna som ansågs vara emot frihet och demokrati. Enligt en konspirationsteori planerade påven att ta över styret av landet genom att översvämma det med irländska katolska immigranter och sedan styra genom sina biskopar som var direkt underställda påven.
Rörelsen spreds över landet och sympatisörer till dessa "knownothings" fick framgångar i val på olika nivåer under 1850-talet.
För att undvika att katolikerna påverkade eller tog över det amerikanska samhället hade American Party bland annat följande på sin agenda:
- Långtgående begränsningar för invandring, speciellt från katolska länder
- Valbara ämbeten skulle vara öppna endast för de som var födda i USA, ursprungligen kom ifrån England eller Skottland och var protestanter
- Immigranter skulle få medborgarskap först efter 21 år
- Lärare i allmänna skolor måste vara protestanter
- Daglig bibelläsning i allmänna skolor
- Begränsa försäljningen av alkohol
- Begränsa användningen av andra språk än engelska
American Party agerade i en tid då USA brottades med frågan om slaveriets vara eller icke vara. Frågan delade slutligen partiet i två delar och många medlemmar gick över till det republikanska partiet. Det blev slutet för partiet. Men åsikterna, rädslan för främlingar och konspirationsteorierna lever vidare.
Läs nu det jag skrivit från början en gång till. Men denna gång byter du i tanken ut katoliker mot muslimer, "knownothings" och American Party mot nationalsocialister och sverigedemokrater. USA mot Sverige.
Tänkvärt?
Det finns inget nytt under solen. Påven styr inte USA. Dåtidens irländare är nutidens integrerade amerikaner. USAs övriga befolkning deltar numera gärna i firandet av St Patricks Day.
Världen gick inte under då och kommer inte att göra det nu. Men lite växtvärk och förändringar får vi alltid stå ut med. Nationellt, men framförallt mentalt.
En liten tanke för framtiden:
Om världen kan påverkas så negativt av att några få människor begår onda handlingar, hur skulle då inte världen kunna påverkas om vi med gemensamma krafter gjorde fler goda gärningar?
Serendipity!
Det är ett fantastiskt ord som beskriver hur vi genom tilfälligheter kan upptäcka något bra som vi inte var ute efter. Ofta används det inom vetenskapen. Som när Alexander Flemings bakteriekulturer började mögla och han upptäckte penicillinet. Eller när en glassförsäljare fick slut på tallrikar och med hjälp av sin butiksgranne uppfann glasstruten för att kunna fortsätta sälja sin glass.
Men jag tror att ordet passar lika bra även vid andra, mindre revolutionerande, upptäckter.
Serendipity! Som när jag och en vän för många, många år sedan missade den sista färjan från Pireus och övernattade på en parkbänk vid hamnen genom att sova i skift. Parkbänken mittemot användes på samma sätt av ett israeliskt par på väg hem från sin bröllopsresa i den grekiska övärlden. Under mitt vaktpass blev jag tipsad om en liten karg ö längs Peleponnesos kust. Den var annorlunda för att den låg utanför de största turiststråken och för att den saknade biltrafik. Man kunde vakna på morgonen till ljudet av cikadorna som spelade och en och annan åsna som skriade.
Den enda lilla staden var byggd kring hamnen som en amfiteater med de vackra, låga husen klättrande på backarna längs trånga vindlande gränder.
Runt hamnen låg små butiker och gallerier där öns många konstnärer ställde ut sina verk och mysiga små tavernor där befolkningen samlades för att fira Greklands första OS-guld sedan 1896.
Bakom hamnens krök låg klipporna i vars hårda sten trappor och avsatser hade huggts ut för de badande. För de modiga fanns det möjlighet att klättra upp på krönet på den intillliggande grottan och dyka ner i det klara turkosblå vattnet.
Uppe på höjden med utsikt över staden låg ett utomhusdisco vars kulörta lyktor lyste upp den mörka varma natten.
Behöver jag säga att vi ändrade våra ursprungliga planer och stannade på ön så länge vi har möjlighet?
Jag har alltid drömt om att återvända dit.
Igår när jag missade bussen gick jag in på Pressbyrån för att hitta något att läsa under väntetiden. Mitt bland alla glassiga tidningar om mode, inredning, resor och skvaller fann jag en ganska anonym tidning som jag inte visste att jag saknade förrän igår. Tidskriften Karavan! En litterär tidskrift på resa mellan kulturer. Jag som helst läser böcker av författare från mer exotiska platser fann en riktig guldgruva. Och på sidan 17 fanns en del av en fritt översatt sång av nobelpristagaren Rabindranath Tagore:
När du tvekar förödmjukar du dig själv
Låt dig inte skrämmas av faran
Frigör dig från rädsla
Var stark
Övervinn din tvekan, övervinn dig själv.
Mod! Serendipity!
I flera veckor har jag funderat på att träna min självständighet och mitt mod genom att resa någonstans på egen hand när familjen återvänder till jobb och skola. Men jag har inte kunnat besluta vart, på vilket sätt och om jag verkligen klarar av det.
Men idag bestämde jag mig för att övervinna min tvekan, övervinna mig själv och byta miljö ett litet tag. Nu är resan till Aten bokad, liksom hotellet på ön. Om allt går som det ska, dvs att de högre makterna (FK!) ger mig lov att lämna landet, så ska jag återerövra världen på egen hand i början på september.
Och om jag fortsätter att gå långsamt och ha sinnena öppna för tillfällena som kommer i min väg så vet man aldrig vad jag kommer att upptäcka härnäst.
Tillsammans är man lite mindre ensam
Jag är inte ensam. Ni, fantastiska människor, hör av er, med era egna erfarenheter, med uppmuntrande ord, med fina komplimanger. Jag är så glad för det. Inte för att ni har egna erfarenheter av att må dåligt, det önskar jag ingen. Men för att ni känner att ni kan och vågar dela med er. Det känns fantastiskt att få vara delaktig i era liv även i motgångar. Och att ni vill vara en del av mitt!
Vi är så bra på att gömma oss bakom våra fasader och bara visa det som är bra i våra liv. Som om det skulle vara farligt om allt inte var perfekt. Perfekt hem, perfekt familj, perfekt arbetsliv. Det är klart att det kan kännas tryggt. Då kan vi fortsätta skryta med våra senaste inköp och resor, våra renoveringsprojekt och prata om de som inte är närvarande. Men vart leder det? Till större lån och längre resor för att imponera ännu mer på varandra? Till osäkerhet om vem vi verkligen kan lita på?
Det kan kännas tryggt att bygga en mur omkring oss. Men vi borde alla se till att ha en vindbrygga vi kan öppna då och då. Det kan kännas svårt, för det kräver mod. Framförallt första gången innan vi vet vem som kommer in eller om det överhuvudtagen kommer nån.
Det krävs också mod för de som finns utanför och som vågar komma in. Mod att korsa gränser, att verkligen lyssna, att våga diskutera utan att döma och mod att inte gömma sig bakom klichéer.
Genom ha vindbryggan öppen då och då blir det svåra lite mindre svårt. Tiden vi ägnar åt att upprätthålla fasaden kan istället läggas på att komma vidare. Genom att dela med oss när saker och ting är svåra lär vi andra att det är okej att inte vara perfekt. Och vi lär oss hur vi själva hur vi kan finnas där för andra när de behöver.
Genom att hålla människor på behörigt avstånd gör vi bara distansen onödigt lång när vi behöver sträcka ut en hand.
Tänk att jag dansar med Andersson!
Lilla jag, lilla jag, med Lasse Andersson!
Idag är det fjorton år sedan jag och L sa ja till varandra. Valet av sång till brudvalsen var givet. Att dansa med Andersson hör inte vanligheterna. Och trots mina höga klackar var jag ganska liten i jämförelse.
Det blev en kväll att minnas. Så rolig att vi bestämde oss för att ha en ny fest fast i mindre skala tio år senare.
Också den minnesvärd. I år firar vi på ett lite mer stillsamt sätt. Men en bröllopsfest vart tionde år är inte fel.
I varje fall inte så länge jag får dansa med Andersson.
Upp till bevis!
Idag har jag varit modig. Jag får inte chansen varje dag att testa mitt mod. Och idag var jag nära att tacka nej till möjligheten. Men så ändrade jag mig. Det är lätt att gå runt och tro att jag är modig för att sedan fega ur när det verkligen gäller.
Jag och G hade kommit överens om att vi skulle höras när han kom tillbaka från semestern och att jag eventuellt skulle komma till jobbet och hälsa på då. Det passar ju bra under semestern när det fortfarande inte är mer än några få tappra själar där.
Så igår gick jag och lade mig med vetskapen om att G skulle höra av sig idag. Och att jag måste ta ställning till om jag skulle åka dit. Behöver jag säga att natten varvades av sömnlöshet och mardrömmar?
När jag vaknade i morse var jag full av undanflykter för att slippa åka dit. Men så när smset från G kom så började jag tveka. Vad var jag rädd för? Inte mina kollegor i varje fall. Vilka skäl hade jag till att inte åka? Goda skäl alltså. Kanske att jag hade haft en dålig natt som lade grunden till en dålig dag.
Sen kom jag att tänka på mitt löfte till mig själv att utveckla mitt mod. Nu hade jag ju chansen. Jag tänkte på ett klokt citat jag läst nån gång om att mod inte är avsaknaden av rädsla utan att övervinna rädslan. Så jag åkte.
Ju närmare avfarten från motorvägen jag kom desto skakigare blev jag. Nu kröp det inte bara i bröstet utan i hela kroppen och andhämtningen blev mer och mer ansträngd. När jag körde genom orten såg jag flera kollegor på väg någonstans på sin semester. Så svängde jag in på parkeringen och funderade på att sitta kvar i bilen ett tag för att hämta andan. Men nej! Då kommer det bara att bli värre och slutar med att jag åker därifrån.
På skakiga ben gick jag in genom dörren och direkt till personalcaféet. Folktomt. Puh!
I rummet innanför caféet träffade jag I och fick den första av många stora kramar för dagen.
Sen kom G ner och vi satte oss i caféet. Det kändes fortfarande skakigt men efter att ha träffat I o G kunde jag åtminstone hålla tårarna tillbaka.
En efter en kom kollegorna ner för att fika och jag fick äntligen träffa dessa härliga människor igen. Efter ett tag lade sig de värsta skakningarna och andnöden. Det var så roligt att höra vad som hänt med alla sedan sist. Som vanligt när jag är på jobbet är det svårt att gå därifrån. Jag måste jobba på det. Sen.
Just nu är jag bara trött.
Jag är glad att jag vann över mig själv idag. Det känns som om jag blev tusenfalt belönad.
Nästa gång jag åker dit blir det säkert lite lättare. Och det ligger förhoppningsvis inte för långt in i framtiden.
Jag behöver ju öva på modet. Och så finns det så många fler jag vill träffa.
Orm i paradiset
Jag försöker skriva om de fruktansvärda händelserna i Norge. Att skriva är att samla tankarna. Jag vill helst förmedla budskapet att vi måste se till att de inte dött förgäves. Att vi som är kvar och som upplever detta så starkt inte tillåter att mörka krafter tar över. Men jag är fortfarande kvar i sorgen.
Jag tittar på mina döttrar och tänker att det är ofattbart. Hur kan någon med berått mod släcka livet på ett barn? Eller någon människa alls? Men barn! Oskyldiga barn! Den skräck de måste ha känt. Smärtan av att få livet sönderslitet, att se sina vänner dö. Jag kan inte föreställa mig det.
Och att aldrig mer få se sitt barn i livet, aldrig känna den ljuvliga doften och höra de glada skratten. Ofattbart!
Det kommer så nära när det sker i vårt grannland. Och när det sker så oväntat. Ingen förvarning. Ett attentat mot landet i form av regeringskansliet är allvarligt. Men att planera att ta sig till ett ungdomsläger och locka barn till sig för att sedan kallblodigt skjuta dem. Det är något så ohyggligt barbariskt över det att det inte går att ta in.
De säger att mannen tillhör främlingsfientliga kretsar. Att han var ensam och tystlåten. Vi har hört det förr. Men det ger inga riktiga ledtrådar till varför. Varför.
Jag är glad att polisen inte sköt honom. Han hade nog räknat med det. Men det hade varit alltför lindrigt.
Jag hoppas att han lever länge. Och att han varje dag i resten av sitt liv får se bilder på och höra berättelser om de underbara människor han berövade livet.
Och jag hoppas att han får se hur något vackert och starkt föds ur sorgen. En ökad medmänsklighet och tolerans. En motreaktion på det han och fler med honom står för. För vi kan väl inte bara glömma och gå vidare?
Hurra! Jag är förkyld!
Näsan rinner, det gör ont i halsen, huvudet värker. Och jag är så lycklig!
Jag vet egentligen inte om det beror på att förkylningen tar ut ångesten eller på att min älskling äntligen har semester och är hemma hos mig. Men jag vet att jag i princip har varit ångestfri i tre dagar. Inte nätter, men man kan ju inte få allt. Dessutom har jag ju medicin till natten.
Helt plötsligt fick jag mer energi och har orkat mer är på mycket länge. Inte så där att jag gör saker TROTS att jag är trött utan jag orkar verkligen.
Idag var resten av familjen av olika skäl lite slöa och jag kände att jag ville att något skulle hända. Så jag preparerade mig med Panodil, nässpray, pappersnäsdukar och familjens inte så välutnyttjade sommarkort på Skånetrafiken och begav mig på en skånetur.
Med sommarkortet har jag möjlighet att åka vart jag vill. Vilken härlig känsla av frihet!
Eftersom jag startade sent och inte ville utmana ödet FÖR mycket började jag med att åka till mitt favoritbibliotek i Hässleholm. Efter lite tidningsläsning och en tur på stan kände jag att jag kunde åka vidare söderut. Det är lite tågluffarkänsla över att hoppa på ett tåg utan att behöva bestämma destination innan. Enda begränsningen är att jag måste hålla mig inom Skåne.
Sista hållplats i Sverige var Hyllie men jag bestämde mig i sista stund för att hoppa av i Lund. Malmö ska jag till nästa vecka och numera är mina besök i Lund mer än sällsynta.
Så jag ägnade mig åt lite geocaching i Lundagård med omnejd, hittade en rolig bok om svenskar och svenskars egenheter, "Xenofobe´s guide to the Swedes", på Gleerup´s och köpte en obligatorisk caffe latte på Espresso House.
Ja, det blev faktiskt en sväng inom Juridicum också för att se om vårt gamla fikabord stod kvar. Inga förändringar där. Jag hade nästan förväntat mig att det skulle sitta en minnesplakett vid bordet sedan vår ockupation: "Här jobbade A, J, J, K M och M hårt på den sociala kompetensen under åren 2000-2004". Den kommer kanske i framtiden när vi blivit berömda.
Jag vet inte om folk har blivit trevligare under min frånvaro från världen eller om det var mitt eget för dagen strålande humör som smittade av sig på folk i min väg. Jag kände ju själv att jag gick och smålog. Oavsett vilket var det roligt att få ett "tack så mycket och ha en riktigt trevlig eftermiddag" med mig varje gång jag hade med någon att göra. Världen blir väl vad man gör den till. Idag var den underbar!
Jag kan inte låta bli att undra hur länge denna frihet ska hålla i sig. Beror den på förkylningen så är den snart över. Beror den på Ls semester så har jag ungefär tre veckor kvar.
Oavsett vilket är "här och nu" ett riktigt bra ställe att vara på!
